viewpoint-east.org

I Planty kämpar de sista styckena av snömodd för att hålla sig kvar, men dess öde är att formas till strilar av vatten och samlas med andra tillströmmande rester av snö i pölarna. En och annan kvarvarande snögubbe hänger modfällt med sina små runda kroppar kvar på gräsmattorna, vilka förresten inte är några gräsmattor att tala om utan liknar mest lervälling. För att distrahera mig från denna snöns dödskamp söker sig min blick till en av parkbänkarna längs med promenaden i Planty och min blick sugs fast vid Jan Kochanowskis namn, en polsk renässanspoet och skriftställare som levde på 1500-talet. Man skulle kunna säga att han tillsammans med Adam Mickiewicz innehar posten som nationalskald.

Jan Kochanowski skrev både på latin och polska, och hans produktion var mycket omfattande och varierande till form och uttryck. Han tog sig ledigt mellan religiösa texter, mer sekulär poesi till politisk satir. Ett av hans mest kända verk är en hyllning till hans dotter Urszula Kochanowska. Det sägs att när hon blott var två år visade prov på stor konstnärlig begåvning och därför utnämnde man henne till att bli pappa Jans efterträdare. Men ödet ville något annat och Urszula gick bort, troligen i tyfus, inte ens tre år gammal.

Jan Kochanowski var förkrossad, och satte därefter gåspennan mot arket och skrev en ode till sin döda dotter. Cykeln med sina 19 dikter fick titeln “Klagosånger” (“Treny” på polska) där Kochanowski förmedlade den bottenlösa sorg och förtvivlan han upplevde efter dotterns död. Verket intar en särställning inom polsk litteratur och anses dessutom vara en höjdpunkt inom renässanslitteraturen.

Kochanowskis diktcykel skulle också senare inspirera flera författare att återkomma till Urszula, men hennes eftermäle genom faderns verk skulle också söka sig till musiken. Den ukrainsk-amerikanske tonsättaren Virko Balej (Вірко Балей) skrev runt sekelskiftet 2000 tre stycken som en kommentar till Jan Kochanowskis “Treny”. Det första stycket är ett verk för sopran och cello, det andra är ett verk för fagott eller basklarinett. Det tredje och sista verket på temat är däremot en tonsättning för något så ovanligt som kontrafagott eller kontrabasklarinett. Det är sannerligen musik som väl ackompanjerar denna regnslaskiga dag.

Målning av av Władysław Łuszczkiewicz från slutet av 1800-talet.