viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

Man frågar sig ju ibland hur fåglarna uppfattar våra mänskliga förehavanden. Som när tornseglarna låter sina tjut studsa mellan huskropparna i en tät stad. Eller som när de, som jag upplever just i skrivande stund, i klungor sveper mellan trädgårdarna och deras tjut sugs upp av träden och buskarna. Hur skiljer sig deras kommunikation? Säger storstadens tornseglare samma sak som glesbygdens tornseglare? Eller böjer de eller har de månne en grammatik för sina tjut så att det passar de olika omgivningar? Kan de då ens förstå varandra om de möts i ett tjut någonstans? Eller behöver de någon slags ordbok som bara tornseglare kan läsa?

Och varför väljer de som väljer staden just den miljön? Är det för att de behagas mer av kyrktorn och dess klockors klang? Eller beror det på att de tycker att hustaken, långt ovanför våra huvuden, är mer attraherande än trädgårdar och småhus?

Ingen av de tornseglare som just nu sveper över mitt huvud här i Höganäs har tydligen för avsikt att svara. De har sina sysslor att utföra och är måhända inte intresserade av alla dessa spörsmål. Kanske märker de inte heller någon större skillnad mellan stadens brus och glesbygdens sävliga sorl. Vi är kanske helt ovidkommande för dem.

Det tänker jag nu, när tornseglarna är på väg att låta sina stämmor vila över natten, och låta fiskmåsarna och gråtrutarna skratta sina fanfarer för solens oundvikliga nedstigning.

(Läsningstid: 2 minuter)

De syns knappt, där de svävar långt däruppe bortom bladens grenar. Som svarta nymåneskärvor glider de fram över den blå himlen. Och om man spetsar öronen kan man urskilja deras välbekanta tjut, så som bara tornseglare kan tjuta, som om de hojtade av glädje över att äntligen vara här. Det är förstås bara inbillning att de tjuter av glädje, men jag drar alltid en lättnadens suck när jag hör dem. Som små pustar av befrielse från vinterns mörker som far ut genom mina läppar.

Ibland leker jag med tanken att följa med dem vart de än flyger, att alltid bo där tornseglare tjuter. Under sommarhalvåret finns de i praktiskt taget hela Europa, men på vintrarna flyger de ner genom vår kontinent över Sahara och hela vägen till bland annat Madagaskar, där de övervintrar. Tänk, man skulle kanske följa med dem något år? Men det är nog också möjligt att jag då inte skulle uppskatta dem lika fullt som jag gör nu.

Det ukrainska namnet på tornseglare är det mycket träffande серпокрилець чорний som betyder just svart skära, eller svartseglare. De har också ett annat mycket välfunnet ukrainskt namn, nämligen коротконожка, vilket betyder kortben. Och de har verkligen mycket korta ben. Till och med det latinska namnet på tornseglare anspelar på deras korta ben, apus apus betyder nämligen fotlös. Deras ben är faktiskt så korta att de har svårt att lyfta igen om de råkar landa på marken. Om du ser en tornseglare som ligger framstupa på marken, kan du ta ett tygskynke och fånga in dem, och försöka kasta dem så långt upp som möjligt. Har du, och tornseglaren, tur kommer den snart börja sväva igen.

Tornseglaren befinner sig också helst i luften och faktum är att under de tre första levnadsåren bara befinner de sig i luften. De äter, dricker och till och med sover i luften. Och de kan ta sig högt, det är inte ovanligt att de flyger sex till sju kilometer upp i himlen. När de väl seglar ner, mot våra låga positioner, för att bygga bo, väljer de helst gamla hus byggda före andra världskriget. De tycker helt enkelt om de material vi idag väljer för att bygga hus. Det är därför som de ofta syns cirkla runt äldre torn eller kyrkor.

Här i Kraków sveper de med sina vingar runt Wawels alla torn, och de verkar främst föredra brandtornet, Baszta Sandomierska, från 1400-talet. Ännu så länge är det bara ett fåtal som anlänt, men i juli och augusti kommer deras små röster helt dominera ljudbilden runt Wawel och kyrkorna i Kraków. Och i mina öron är det en fulländad symfoni, som ingen människas tonsättarkonst någonsin kan alstra.