viewpoint-east.org

Himeln tyngs fortfarande ner av den genuesiska depressionen, och färgar allt grått som aska. I svensk media kallas ovädret dock felaktigt för “det polska ovädret”, men eftersom orsaken till att vädret uppstår kommer sig av att kall luft från Nordatlanten och Skandinavien vandrar ner till Medelhavet, är det ju snömos att kalla vädret för polskt. Nå, som ni snart kommer att märka blir himlen grå som aska av detta ovädret och därför är det så förträffligt inrättat att jag ikväll ska få höra och uppleva operan “La Cenerentola”, vilket på svenska är “Askungen”, av ingen mindre än Gioachino Rossini. Operan ges av Krakóws filharmoniska orkester som med kör och inbjudna solister gästspelar Krakóws operahus. På polska kallas Askungen för “Kopciuszek”, och som ni kanske minns är det också det polska namnet på fågeln svart rödstjärt. (Idag fick jag förresten se en liten svart rödstjärtunge, så bedårande söt.)

Nåväl, Gioachino Rossini skrev under sin livstid 39 operor, och detta gjorde han under en väldigt kort tidsrymd, nämligen mellan åren 1806 och 1829. “La Cenerentola” tillkom när Rossini stod på höjden av sin karriär som tonsättare av opera. Hösten 1816 hade han fått i uppdrag att skriva en opera, men den ursprungliga skissen till libretto ratades av censuren i dåtidens Rom. Rossini bjöd därför in librettoförfattaren Jacopo Ferretti, och under en eftermiddag och sen kväll satt de båda och försökte hitta en berättelse som inte skulle råka ut för censur, så som den förra skissen. Ferretti spottade ur sig flera olika förslag, men alla förkastades av Rossini. Men så plötsligt kastade Ferretti ur sig “Askungen” och Rossini blev så pass begeistrad att han frågade om Ferretti kunde ha första delen av operan klar redan till dagen därpå. Ferretti skrev hela natten och sammantaget tog det honom blott 22 dagar att skriva klart librettot. Rossini lyckades skriva hela operan på 24 dagar.

Librettot utgick alltså från den klassiska berättelsen om Askungen av Charles Perrault. Men librettots handling i Rossinis och Ferrettis opera skiljer sig på flera punkter från den ursprungliga versionen av Perrault. Det finns nämligen inga magiska krafter representerade i berättelsen. I operan figurerar inte heller någon elak styvmor, utan hon har bytts ut mot en fåfäng och girig styvfar. Någon glassko syns inte heller till, utan Ferretti satte ett armband i dess ställe. Orsaken var att det i 1800-talets Rom var tabu att visa kvinnors fötter och fotleder. Därutöver är prinsen trött på alla som är ute efter hans pengar och byter helt sonika plats med sin betjänt. Man kan ju tänka sig att prinsar ofta drabbas av den typen av kval. Så därmed skulle vi kunna hävda att Rossinis version av Askungen helt enkelt har en något mer realistisk handling, men eftersom det är opera så är det väl en sanning med vissa förbehåll.

“La Cenerentola” fick ganska stor framgång under tidigt 1800-tal, men mottagandet vid premiären var dock kyligt. Oc under senare delen av 1800-talet framfördes operan praktiskt taget inte alls, då det inte var på modet med contralto, vilket är den stämma som som Askungen har i operan. På 1900-talet tog istället mezzospraner över rollen, och därför ingår operan idag i standardrepertoaren.

Så nu ska jag alltså bänka mig i en av operans mycket bekvämma stolar, för denna tre timmars föreställning.

Genom molnet från rökelserna ser man blott en liten del av dansarnas kroppar, men det går inte att tvivla på att de är nakna. Deras rörelser ser nästan smärtsamma ut, då de böjer sina kroppar på de mest oroväckande sätt. Mellan dem rör sig skådespelerskan som ska gestalta Rosalind Franklin, DNA:ets okrönta drottning. Kören ligger i mörkret på golvet och sjunger Johannes Brahms Nänie beundransvärt vackert. I bakgrunden av denna märkliga scen syns dirigenten Jan Tomasz Adamus vackert mejsla ut musiken ur orkestern Capella Cracoviensis. Jag befinner mig alltså på operafestivalen Opera Ra Ra och har just bevittnat en resa, eller snarare elegi, genom en negligerad kvinnas liv.

Nåväl, jag vet inte om Rosalind Franklin (1920-1958) egentligen var så negligerad som festivalens hemsida vill påskina. Men det var onekligen så att hennes förtida död innebar att hon inte tilldelades Nobelpriset för sin upptäckt av bland annat DNA, samt forskning om RNA-virus. Rosalind Franklin fick nämligen cancer eftersom man på den tiden använde radioaktiva ämnen för att forska inom detta område. Fyra år efter hennes död tilldelades tre av hennes manliga kollegor Nobelpriset för att ha upptäckt DNA. De utelämnade dock hennes namn i sina vetenskapliga material, vilket också ledde till att det skulle dröja decennier innan hon fick upprättelse.

Föreställningen på Opera Ra Ra, som bär namnet “Elegi. Brahms“, om Rosalind Franklins liv ackompanjerades av Johannes Brahms musik, närmare bestämt Alto-Rhapsodie op 53, med fenomenala alten Justyna Rapacz som solist, Gesang der Parzen op 89, Schicksalslied op 54 och slutligen alltså Nänie op 82. De två sistnämnda verken hade jag också förmånen att höra förra veckan men vill inte jämföra dessa två framförande eftersom de var väldigt olika till sin karaktär. Förra veckan var en sedvanlig konsert med samtida instrument, medan kvällens uppsättning framfördes som ett skådespel samt på tidstypiska instrument. Med andra ord två helt olika slags framförande.

Man kan dessutom tycka att de är omaka, feministikonen Rosalind Franklin och den skäggige och möjligen misogyna Johannes Brahms, men faktum är att de har en gemensam nämnare; de båda hängav sig nämligen helt åt sina passioner, som i detta fall var deras arbeten, och bildade således aldrig familj.

Kvällens föreställning inleddes dock med Brahms första symfoni op 68, som det var en särdeles njutning att få höra med tidstypiska instrument. Klangen och känslan blir en helt annan, och dirigenten Adamus tolkning var precis sådär känslosamt mjuk och samtidigt starkt och energiskt som jag uppfattar detta verk, som är min favorit bland Brahms symfonier. Extra krydda åt upplevelsen gav Adamus genom att dirigera i strumplästen.

Att följa handlingen i en konsertant uppsättning av en opera är alltid en prövning. Man måste optimera sin perception så att man kan föreställa det som överhuvudtaget inte syns, och ibland faktiskt inte ens hörs. Och kvällens uppsättning av Jean-Philippe Rameaus opera “Dardanus” på festivalen Opera Ra Ra gjorde det inte heller enkelt för oss åskådare att sätta oss in i det komplicerade librettot. Men med viss möda lyckades jag ändå uppnå ett inre tillstånd, där jag kunde levandegöra hur Venus befaller Frestelserna att dansa för Amor, men denne uppskattar tydligen inte dansen och faller i sömn, men väcks av Svartsjukan som beordrar Frestelserna att framföra spelet om Dardanus. Sedan får jag under tre timmar följa med på en resa genom Dardanus kärlek till Iphise, som leder till en massa komplikationer. Genom att lyssna noga kan jag se hur hjälten Dardanus räddar sin rival undan stormen och sjömonster, hur det blir solförmörkelse, hur han drömmer, och hur krig utkämpas. Men till slut kan alla andas ut och kärleken segrar.

När operan hade premiär 1739 fick den kritik för sitt libretto. Tydligen uppskattades inte alla inslag med övernaturliga krafter. Rameaus skrev därför om operan, men inte heller denna version föll till föga. Det skulle dröja till 1760 innan verket fick upprättelse. Idag menar man att Dardanus tillhör det främsta verket bland Rameaus tonsättningar, och då kanske främst med avseende på musiken, som sannerligen är oefterlikneligt barockt.

Tilläggas bör att kvällens oinskränkte auktoritet var, enligt min mening, dirigenten och cembalisten Marcin Świątkiewicz.

Det var en sådan där het sommardag, när luften dallrar över asfalten och solen euforisk strålar från sin himmel, som den äldre bilen gled in på parkeringen vid Lidl i Höganäs och ur de nedvevade rutorna dånade Giacomo Puccinis opera “Madam Butterfly”. Bakom ratten satt en äldre man med bakåtkammat hår som redan övergått från grått till vitt. Det är i alla fall så jag minns honom.

Hela scenen, som bröt av mot den alldagliga omgivningen, gav mig en rysning av välbehag genom hela kroppen och känsla av fulländad frihet. Kanske var det kontrasten mellan mannens opera och parkeringens inrutade uppenbarelse, som skapade känslan. Eller så var det rätt och slätt bara musiken. Jag vågar inte svära på det ena eller andra. Hur som haver, det var nog då som jag insåg att jag är, och kommer alltid att vara, något av en romantisk kuf, och jag känner evig tacksamhet till den okände mannen, som fick mig att komma till den insikten.

Samma känsla av frihet erfor jag ikväll, när sopranen, och tillika världsstjärnan, Aleksandra Kurzak sjöng valda arior, tonsatta av Giuseppe Verdi, nämda Giacomo Puccini samt Francesco Cilea, ackompanjerad av Krakóws filharmoniska orkester som leddes av Alexander Humala. Och det var just i ariorna från Puccinis Tosca, Madam Butterfly, Manon Lescaut samt i extranumret “O mio babbino caro” från enaktaren Gianni Schicchi, som hon tog ut svängarna och lät sin röst blomma ut till fullo. Orkestern briljerade också vid flera tillfällen, så som i intermezzot till tredje akten i Manon Lescaut.

Och precis som den där gången på parkeringensplatsen utan Lidl i Höganäs, kände jag en välbekant rysning genom hela kroppen och känslan av fulländad frihet. En frihetskänsla som bara operor kan skapa, hos mig bör jag kanske tillägga. Det är till och med möjligt att jag flög på den känslan hela vägen hem genom ett lördagsfestande Kraków, i sinnet några oktaver högre än brukligt.