viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

De tittar aldrig riktigt på oss, från sina upphöjda positioner. Dessa ansikten från förr. De tycks blicka ut mot en historisk horisont som vi inte känner, och deras tankar förefaller alltid vara på annat håll, än i vår tid. Oftast är deras munnar stängda, deras röster förstenade precis som de själva. Jag syftar förstås på alla dessa stiliserade ansikten som syns på fasaderna på äldre byggnader här i Kraków.

Maskeronerna, som de kallas, inte bara upplevs som äldre, de har också en lång historia. Ingen kan svara på när de första dök upp, men vi människor har ju alltid förtjusats av oss själva, så de är troligen lika gamla som vi har haft förmågan att skulptera. De kan vara avskräckande monster, gudar, djurlika varelser eller ibland är de bara vackra ansikten, helt utan att anspela på någon i vår mytologi eller historia.

Även om de avskräckande maskeronerna är nöjsamma att betrakta, är det de där ofta lite alldagliga kvinnoasiktena som intresserar mig mest. De stirrar ut från sina fastkilade positioner, och påminner mig om de personerna med dessa ansikten som en gång vandrade här på gatorna. Vem var hon som lånade ut sitt ansikte till denna maskeron? En ung kvinna som bodde på samma gård som skulptören hade sin atelje? Eller var hon en konstnärinna som blev tvungen att försörja sig som modell? Mina tankar försöker återskapar hennes liv. Vad hette hennes föräldrar? Hade hon syskon? Vad gjorde henne glad, och vilken var hennes favoriträtt?

Dessa kvinnoasikten är, i mitt sinne, även en slags motpol till de kända männen som står statyer runt om i Kraków. Namnlösa är de, utan bakgrund eller kontext. Deras ansikten flyter in i stadsbilden. Ibland tycker jag att jag känner igen några av dessa kvinnoasikten från min samtid.

Och kanske är det så att våra ansikten går igen.

Vandrar genom årtusenden.