viewpoint-east.org

Om du någon gång har hört Beethovens andra symfoni (op 36) så har du nog slagits av dess positiva anslag. Symfonin, som tillkom under en period som tillhör en av hans mest produktiva, skrevs 1801-1802 när han vistades i Heiligenstadt, som idag är en sömnig liten förstad till Wien, men som på Beethovens tid var rena landsbygden. De vilar något upprymd och muntert över stora delar av tonsättningen. Det kommer därför kanske som något av en överraskning att Beethoven faktiskt skrev denna symfoni under en av de svåraste perioderna i hans liv. Hans hörselnedsättning hade nått en sådan grad att den inte längre gick att dölja helt. Trots att han vid tillfället blott var 30 år gammal led han av andra fysiska krämpor, som egentligen bara anstår en äldre person. Men det var i synnerhet den tilltagande hörselnedsättningen som ansatte honom och han beskrev i brev till vänner att den jagade honom som ett spöke.

Men det var inte bara i Beethovens inre som det var oroligt. Runt knuten härjade Napoleons trupper och hela Europa höll andan och fasade för vad fransoserna skulle kunna ta sig till härnäst. Beethoven var väl medveten om vad Napoleon företog sig och såg med tillförsikt och spänd förväntan på den militära och politiska utvecklingen. Detta var nämligen under den tid då Ludde fortfarande tilltalades av Napoleons revolutionära idéer (hans attityd skulle senare förändras). Beethovens positiva inställning till Napoleon går också, enligt de som förstår sig på saken bättre än jag, att höra i den andra symfonin, som med sitt euforiska anslag rentav besitter en entusiastisk upprymdhet. Men om det råder ändå olika uppfattningar om det är Napoleons revolutionära idéer eller Beethovens inre kamp mot nedsatt hörsel och andra fysiska åkommor som gestaltas i musiken.

Första satsen (Adagio molto – Allegro con brio) inleds lite trevande och bygger långsamt upp en stämning av spänd förväntan. Långsamt för den in oss, med bland annat pompösa anslag av timpani, till en uppsluppen och energisk dans. Varje ton andas en enorm fröjd, glädje och även lite retsam kärleksfullhet. I den andra satsen (Larghetto) stannar vi av i våra danssteg. Den är faktiskt den längsta långsamma sats som Beethoven någonsin skrev och i den får vi fröjdas åt inslag av folkmusik (var det månne något han hört under sin vistelse i Heiligenstadt?). Det är kanske därför som vi blir lite överrumplade när vi leds in i den snabba tredje satsen (Scherzo: Allegro), som innehåller flera musikaliska överraskningar, ja, jag skulle till och med säga skratt. Men Beethoven skrattar inte åt oss, utan vill snarare få oss att dra på smilbanden en smula. Även i den fjärde och sista satsen (Allegro molto) fortsätter Beethovens musikaliska upptåg, som till exempel ett hickande motiv, eller den eggande och triumferande avslutningen som förstärks av inskjutna lugna passager.

Och man kan tänka sig att publiken som hörde symfonin vid sitt uruppförande idag fick exakt 224 år och fyra dagar sedan log lite lycksaligt under de sista glädjefyllda takterna.

Eftersom det är skärtorsdagen idag passar det ju bra att uppehålla sig vid en mycket kär tonsättare, nämligen Ludwig van Beethoven. Ja, om sanningen ska fram tillhör han idagsläget min käraste, och som synes även den skäraste, då han dagen till ära tilldelats en skär påskfjäder som huvudbonad. Nå, skämt åsido. Finns det nu något särskilt att berätta om honom en sådan här dag. Faktum är att det finns det, ty idag är det på dagen 226 år sedan som hans första symfoni (i C-dur op 21) uruppförandes på Burgtheater i Wien.

Symfonin brukar beskrivas som påtagligt präglad av hans föregångare, Joseph Haydn och Wolfgang Amadeus Mozart. Men det vore mycket orättvist att säga att den går i deras ledband, då den på vanligt Beethovenskt manér går sin egen väg. I den kan man nämligen urskilja abrupta växlingar mellan tonarter och ett egensinnigt bruk av framförallt trä- och bleckblåsinstrument.

Det finns mycket olika uppgifter vilka övriga verk som framfördes under uruppförandet den andra april 1800, men man brukar mena att det är ställt utom allt tvivel att kejsaren Franz II var på plats och denne ska ha yttrat att “det finns något revolutionerande över den här musiken”. Andra bedömare ska dock ha varit mer skeptiska till symfonin. De tyckte helt enkelt att första satsens öppning, som inte inleds med C-dur utan söker sig lite trevande fram till sin tonart, var alltför djärv. En del åhörare blev till och med riktigt förtörnade över att inledningen inte lät som förväntat. Kanske berodde åhörarnas upprördhet även på att ett nytt sekel just inletts och många kände en oro över vad framtiden skulle bära med sig. Sådan ängslan kan ju också förstärkas när något framstår som disharmoniskt.

Och även de andra satserna i symfonin utmanande dåtidens samförstånd om hur en symfoni borde låta. Beethoven angav till exempel att den andra satsen skulle spelas fortare än vad som var brukligt för tiden. Den tredje satsen är kallad en Menuetto, men ska enligt tonsättaren spelas fort som en Scherzo. Den har dessutom nästan inte heller några nya melodier, utan de som förekommer går att finna i den första satsen. Det har var inte brukligt för tiden, och därför ruskade flera ogillade på sina huvuden. Den avslutande satsen inleds trevande sånär som den första, men fullföljs sedan i en uppvisning i ren glädje. Man får ju hoppas att de mest kritiska lyssnarna vid det laget hade vant sig vid nymodigheterna och kunde förmå sig att gunga med i tonerna.

De flesta kännare brukar väl inte säga att Beethovens första symfoni återfinns bland hans främsta tonsättningar, men verket var otvivelaktigt inledningen på något nytt. Och ja, faktiskt också rentav något revolutionerande.

Med detta vill jag alltså ha sagt: glad påsk!

Bakom glaset i montern ligger ett handskrivet notblad, som med sin yviga och lite ilskna uppenbarelse röjer att det rör sig om Ludwig van Beethoven. Mina ögon följer notlinjerna, hur hans smala noter stiger och sjunker i sin böljande dans över pappret. Plötsligt erfar jag hur en brännande ilning löper genom mitt inre. Det är en alldeles äkta handskrift av Beethoven. Hans händer har rört vid det där pappret, och jag kan nästan höra honom nynna med i noternas dans. Tid och rum löses upp. Vi befinner oss plötsligt i samma takt, i samma tidsrymd.

Handskriften jag tittar på ingår i en utställning som pågår på Jagellonska universitetsbiblioteket, med anledningen av den stundande Beethoven-festivalen, som inleds i dagarna. Tyvärr är större delen av festivalen förlagd till Warszawa, men några få konserter kommer också ske i här i Kraków. På utställningen kan man vid sidan om Beethovens handskrifter studera verk av bland annat Felix Mendelssohn, Johannes Brahms, far och son Bach (alltså Johann Sebastian och Carl Philipp Emanuel) och Fryderyk Chopin. Men min vana trogen fastnar jag för Beethovens olika handskrifter, och då särskilt op 130.

Stråkkvartett nr 13, som alltså har opusnumret 130, skrevs under de sista månaderna av Beethovens liv, då han var plågad av en fruktansvärd sjukdomsbild som vi inte ska gå närmare in på här (ty det är sannerligen bara något för den själsstarka). Första versionen av stråkkvartetten skrevs 1825 och hade sitt uruppförande i mars 1826 (alltså för exakt 200 år sedan). Med sina fem satser och 45-50 minuter var den för sin tid osedvanligt lång. Uruppförandet blev inte heller någon succé, och det berodde särskilt på den sista satsen, “Große Fuge”, som till sin karaktär är både oerhört modig och, som så ofta med Beethoven, utomordentligt nyskapande. Dessa nymodigheter föll dock inte publiken på läppen och Beethoven ombads att skriva om sista satsen. Große Fuge blev sålunda ett eget verk med ett alldeles eget opusnummer (133). Beethoven tvingades, nästan på sin dödsbädd, därmed skriva en ny final (kallad just “Finale”) till stråkkvartetten. Tilläggas bör att “Große Fuge” anses idag tillhöra en av de viktigaste tonsättningarna av Beethoven.

Efter Beethovens bortgång tillföll handskriften av op 130 hans sekreterare. Den skulle efter det vandra mellan olika ägare innan den köptes av en rik judisk-tjeckisk familj vid namn Petscheks. Handskriften var i deras ägor till Nazitysklands invasion av Tjeckoslovakien. Petscheks tvingades då fly till USA och planerade att få handskriften skickad till sig. Men den beslagtogs istället av Gestapo. De tyska myndigheterna var dock inte helt säkra på om det var en äkta Beethoven de hade att göra med och bad därför ett museum i Brno granska handskriften. De som studerade partituret förstod att det rörde sig om en alldeles äkta handskrift av Beethoven, men de underhöll sanningen för nazisterna och fick därför ha kvar den i sina samlingar.

Efter andra världskrigets slut försökte familjen Petscheks få tillbaka handskriften, men de kommunistiska myndigheterna beslöt sig för att trilskas. Det skulle dröja ända till 2022 innan en arvinge till familjen Petscheks fick handskriften från Slovakien. Två år senare skulle de donera den till Beethoven-Haus i Bonn. Och just nu går alltså handskriften att beundra på Jagellonska universitetsbiblioteket i Kraków.

—

Op 130 syns längst ner i bild.

Och här kan ni höra op 130 med “Große Fuge”.