viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

Polska namn ställer ju ofta till det för oss. Antingen är de för långa, eller så har de olika diftonger som kluddar till det i munnen för oss som inte begåvats med språket som modersmål. Så ska det tydligen också ha varit för den experimentella tonsättaren John Cage, när han skulle namnge en av sina mest framstående studenter. “Det är för långt”, lär han ha slagit fast. Och faktum är att jag är beredd att hålla med honom, ty Lucia Dlugoszewski (eller Długoszewski) är onekligen långt och troligen svårligen manövrerat för en amerikansk tunga.

Tonsättaren, koreografen och nyskaparen Lucia Dlugoszewski såg dagens ljus för första gången i Detroit år 1925. Hennes föräldrar var bördiga från polska Płock, och i hennes hem talades det uteslutande polska vilket innebar att hon under hela livet hade en mycket stark förankring i den polska kulturen. Hon började redan i unga år studera musik och hennes främsta instrument var piano. Tidigt började hon även intressera sig för tonsättarkonsten och hon skrev sina första verk under sin tid i Detroit.

Hennes tidiga tonsättningar vittnar om hennes intresse för den experimentella musiken och det var därför inte oväntat att hon skulle söka till New York, som hon flyttade till 1952. Men egentligen sökte hon sig till New York för att studera piano. Ödet ville dock annorlunda och hon började således studera för John Cage. Deras relation lär dessvärre alltid ha varit mycket ansträngd, vilket ledde till att hon istället sökte sig till den fransk-amerikanske tonsättaren Edgard Varèse skola. Hon skulle också senare beskriva Varèse inflytande på hennes konstnärskap som avgörande för hennes utveckling som avantgardistisk tonsättare. Den första offentliga konserten med hennes tonsättningar hölls 1957, men det är oklart vilket stycke hon valde att framföra vid detta tillfälle.

Det var klangerna som intresserade Lucia Dlugoszewski, och det det fick henne att experimentera med instrumenten för att tänja på deras ljudbild. En av de kanske mest kända teknikerna hon uppfann var “timbre piano”, som kan ses som en vidareutveckling av John Cages teknik “preparerat piano”. Genom att lägga in föremål såsom hammare, pilbågar, hackor och metall- eller träelement i flygeln, kunde Lucia Dlugoszewski frambringa helt nya klanger, och lägg därtill att hennes tonsättningar har ett mycket säreget musikaliskt uttryck, så förstår ni nog att hon var en nyskapare. Under 1960-talet skrev hon nästan uteslutande tonsättningar för sin mans dansgrupp, vilken hon skulle fortsätta arbeta med även efter hans död (1994). Sex år senare, på dagens datum för 25 år sedan, skulle hon själv gå ur tiden.

Efter hennes död skulle hon falla i glömska, men under senare år har ett nytt intresse för hennes musik väckts. Och inte undra på. Lyssna bara på hennes “Disparate Stairway Radical Other” (från 1995), som är ett atonalt verk som präglas av hennes originella uppfattning om klanger.

Det finns de som menar att Lucia Dlugoszewskis polska rötter finns att höra i hennes musik, och vissa drar till exempel paralleller mellan hennes verk och Krzysztof Pendereckis. Andra menar att det istället är de feministiska elementen i hennes musik och uttryck som är det som utmärker henne. Ytterligare andra kännare insisterar på att det är hennes intresse för österländsk musik som är det som är kännetecknande för Lucia Dlugoszewski. Själv vågar jag mig inte på någon sådan intrikat slutsats, utan menar att alla ovanstående resonemang låter storligen lockande.