viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

Under dagen har jag försökt hålla mig kvar i minnet vid gårdagens framförande av Gustav Mahlers åttonde symfoni. Mina tankar kretsar kring de för mig välkända partier som jag håller mest av, och kring de delar som jag igår fick hjälp att hitta till. Så är det alltid för mig när jag lyssnar på musik. Det spelar ingen roll om jag kan stycket som spelas utan och innan, ty på en konsert förs jag alltid till en ny plats i musiken som jag tidigare inte noterat.

Så skedde också igår.

Och under dagen har jag därför försökt ge plats åt de upplevelserna, förevigat dem i mitt minne. Jag har lindat in dem i mitt hjärta och sinne, förpackat dem extra nogsamt, så att det inte finns risk att de slinker ut. Som när man plockar en blomma på en äng och pressar den mellan bokbladen, för att bevara ett minne av sommaren.

Det är givetvis svårt att exakt memorera hur hela konserten lät. Inspelningar av symfonin kommer snart försöka fylla i mina minnen, och kanske till och med försöka kalkera av de känslor jag erfor under konserten. Men jag tänker inte låta något annat uppförande av Mahlers åttonde symfoni spela mig det sprattet, så därav min noggranna konservering av intrycken.

Och i sanningens namn är det inte den exakta återgivningen av hur det lät som jag försöker bibehålla minnet av, utan den unika förtätade och koncentrerade stämning som uppstår när alla på scenen och de i publiken samtidigt riktar sin uppmärksamhet mot musikens väsen. Eller som Leonard Bernstein så koncist uttryckte det: “When we touch one another through music, we are touching the heart, the mind, and the spirit, all at once”.