Dagens anteckning – 19 oktober 2025
Category: by sophie engström
Tags: Dagens anteckning, Las Wolski, Skogstordyvlar, Träd
På en stig i skogen Las Wolski kämpar en liten skogstordyvel upp och ner för lövens kulliga fysionomier. Att bestiga varje löv tycks innebära en enorm ansträngning. Skogstordyvelns små håriga ben trevar sig fram som om den kände sig för huruvida det kan tänkas vara trygg mark att gå på. Det kan tänkas att det snart är de sista trevande stegen som den tar, innan höstens nattkyla erövrat dess kropp och inlett förmultningen. Men det kan också tänkas förhålla sig så att varje steg tas så försiktigt för att skogstordyveln ska hinna ta sig en smakbit på varje löv. Ty det är beskaffat så att löv tillhör skogstordyvelns huvudsakligen föda. Överhuvudtaget föredrar den allt som är dött, eller har påbörjat sin bana mot upplösning. Ruttna svampar, kadaver och spillning är andra måltider som skogstordyveln gärna intar.
Långt nere i marken ligger nästa års upplaga av skogstordyvlar i form av ägg. De kan ligga så långt ner som 30 centimeter, och där har föräldrarna inrett så att de ska klara vintern, med ett rejält förråd med mat som de ska mumsa i sig när de väl blir larver. Om det också är löv, ruttna svampar, kadaver eller spillning vågar jag dock inte svara på. Att föräldrarna har grävt runt i jorden och bökat runt för att lägga sina ägg är något som vi ska vara tacksamma över, eftersom de gärna lägger sina ägg på torra platser som daggmaskar skyr. Och att jorden luftas är ju som ni vet bra.
Just det senare är nog något som särskilt träden gläds åt. Det ger dem luft under rötterna, så att de kan växa högre och få större bladkronor, som just nu har inträtt i den vackraste fasen av hösten. Färgerna på trädens kronor är djupt röda, gula och bruna. Som om de förbereder sig på att imitera marken och jorden som de snart ska förenas med. Ett av alla finurliga system som naturen ordnat, och som jag varje år förundras över.
Skogstordyveln har nu nått andra sidan av stigen. Räddad undan cyklarnas mordiska hjul, hundarnas vetgiriga nosar, och kanske i synnerhet människornas tunga kliv. Kanske hinner den till och med ta sig en sista munsbit av något löv eller överbliven och rutten svamp, innan den drar sin sista suck. Men om suckar nu är något som skogstordyvlar företar sig vågar jag dessvärre inte svara på.
