viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

En vit måne lyser från sin upphöjda position på himlen ner på människorna, växterna och djuren som gör sitt bästa för att undkomma den isande kylan som ofta går hand i hand med fullmånen. Det är ett fenomen jag aldrig lyckats förstå mig på, det där att fullmånen vintertid ofta ackompanjeras av de kallaste nätterna. Kanske har det något med dragningskraften att göra, en slags planeternas dragkamp om herraväldet. Och kanske är det också därför som så många konstnärer intresserat sig för just månen, som exempelvis den danske tonsättaren och kulturkritikern Knudåge Riisager (1897-1974).

Trots att Riisager var dansk föddes han faktiskt inte i Danmark utan i dåtidens Tsarryssland, närmare bestämt i Kunda som ligger i dagens Estland. Familjen flyttade tillbaka till Danmark när Knudåge var tre år, och Köpenhamn skulle därefter bli hans bas, med avbrott för studier i Paris. Det var förresten i Paris som han plockade upp nyklassicismen samt den franska klangvärlden, genom tonsättare som Igor Stravinskij och gruppen Les Six, där bland annat Arthur Honegger, Darius Milhaud och Francis Poulenc ingick. Detta skulle innebära att Knudåge Riisager under sin livstid betraktades som den mest internationellt sinnade bland de danska tonsättarna.

Knudåge Riisagers verkförteckning består i huvudsak av balettmusik, men innehåller även en omtalad trumpetkonsert från 1933. Utöver det är förteckningen inte överdrivet lång, och det beror på att han under större delen av sitt liv också arbetade inom danska statsförvaltningen samt att han var en ivrig kulturskribent. Han skrev runt 400 artiklar, och var en flitig debattör.

Nu vet jag inte om Riisager var särskilt fascinerad av månen eller kalla nätter, men en av hans baletter handlar just om månen i ett kyligt samiska landskap. Det är inte för utan att man en så kylig kväll som ikväll nästan tror att man är i Sápmi och inte i Kraków. Baletten, som heter “Månerenen” (op. 57) skrevs 1956 och utgår från ett manus till en skräckfilm (som hette “Den vita renen” när den utkom 1952) författad av bland annat en av skådespelarna, nämligen Mirjami Kousmanen.

Berättelsen handlar om den samiska flickan Aili som har förälskat sig i Nilas, som i sin tur dessvärre har förälskat sig i en annan flicka. Aili går då till shamanen Nåiden för att be om hjälp, men istället lurar han in henne bland sina renar och förvandlar henne till en vacker vit ren. När hon inser vad som har hänt försöker hon frigöra sig från förtrollningen men shamanen blir då ursinnig och kastar ner henne i en ravin där hon nattetid lockar ner unga män i ravinens djup. Under dagarna är hon dock en vacker ung kvinna, som snart förvrider huvudet på Nilas. Han anar hennes hemlighet och ger sig i kast med att försöka befria Aili från hennes förtrollning. Han dödar den vita renen, men de två kan ändå inte leva lyckliga tillsammans av någon anledning som jag inte riktigt förstår.

Precis som övriga verk av Riisager präglas också denna tonsättning av nyklassicism, men han väver här in inslag av samisk musik, så som rytmik. Och anslaget i den inledande “Prelude” ger en föraning om att denna berättelse inte kommer att sluta väl.

Knudåge Riisager här porträtterad av sin fru Åse Riisager.