viewpoint-east.org

Sömn. Det är det som är sömmarna som håller ihop sinnet. Nitar förståndet på plats. Men jag har alltid varit dålig på sy ihop det som är trasigt och likaledes har jag alltid haft problem med sömnen. Eller det är kanske snarare tvärtom, sömnen har problem med mig eftersom den inte gärna uppehåller sig i samma rum som jag finns i. I dagens prestationsinriktade samhälle är det nästan omöjligt att yppa att man har problem med sömnen (till och från). Det förefaller nästan vara förenat med en slags osynlig skam som kletas på den drabbade så att de får förstå att den de pratar med minsann är en något fullkomligare människa, som inte har problem med sömnen.

När jag således ligger där i sängen och vänder andra sidan av kudden för att få en sval yta att vila min sömnlösa kind mot, tänker jag, som jag nämnt tidigare, på Johann Sebastian Bach och hans hushåll. Hur man under hans tid sällan sov en hel natt, utan att man istället delade upp sömnen för att gå upp och se till att elden hölls vid liv i eldstaden, be en bön, äta en bit eller älska.

Men trots att de flesta faktiskt delade upp sömnen i två delar, så fanns det ändå de som led av sömnlöshet. Det vet vi, då Bach fick i uppdrag av att skriva ett stycke för en rysk ambassadör i Sachsen som led av sömnlöshet, eftersom han var sjuk i tuberkulos.

Stycket kallas idag för Goldbergvariationerna, BWV 988, efter Johann Gottlieb Goldberg, som var den cembalist som troligen spelade verket första gången det framfördes. Men på Bachs tid kallades verket för Clavierübung IV och det var först på 1800-talet som man började kalla tonsättningen för Goldbergvariationerna. Nå, själv tycker jag är det är ett uselt musikval om man vill sova. Det finns ju så mycket intressant att lyssna efter!

Bättre då att tänka sig att man är i en lummig oas, långt från jakten på perfektion.

För 301 år och 11 dagar sedan uruppfördes Johannespassionen (BWV 245) av Johann Sebastian Bach för första gången i Nikolaikirche i Leipzig. Det var på långfredagen, precis som idag. Och ikväll har jag haft förmånen att få höra den uppföras av belgiska Collegium Vocale Gent under ledning av den legendariska dirigenten Philippe Herreweghe. Ett med rätta bejublat framförande, som tyvärr lämnar mig ganska lakonisk, ty inga superlativ kan rimligen beskriva vad jag erfor under konserten.

Kvällens konsert var inte första gången jag fick uppleva Johannespassionen, men kanske första gången som jag fick en ny slags förnimmelse av verket. Tidigare när jag har lyssnat på verket har jag aldrig fäst någon större vikt vid hur Bach verkligen ägde kontrapunkten, som är den som förstärker dramatiken i passionen. Fugorna gick förut tyvärr också mig förbi, som jag troligen uppfattade som briljant utförda kanon. Men idag hör jag alltså verket på ett helt annat sätt. Jag hör således hela dess skönhet, och inte bara brottstycken.

Den dramatik som kontrapunkten skapar var förövrigt också det som Bach faktiskt fick kritik för när han uruppförde Johannespassionen. Flera högt uppsatta personer tyckte den var överdriven och att det inte passade i kyrkan. Det fick Bach att revidera stycket, och strök de mest dramatiska delarna. Men trots det är Johannespassionen alltså storslagen och fullkomligt unik i sitt slag.

Nåväl, det har ju gått en tid sedan första framträdandet och när jag ikväll satt och lyssnade på verket började jag tyvärr tänka på ett samtal mellan två svenska turister jag blev tvungen att överhöra när jag satt på en uteservering och drack en kopp kaffe. Det var ett par i medelåldern som satt och drack öl, som de flesta turister i Kraków. Plötsligt sa mannen till kvinnan: “Den här staden måste vara väldigt gammal”, hon svarde med ett instämmande hummande. “Jag menar” fortfor mannen “det där slottet där borta måste ju vara äldre än från andra världskriget”. Kvinnan hummade sitt svar. Jag funderade en stund på om jag borde bryta in i samtalet och berätta något om hur gammal den här staden faktiskt är, men jag beslöt mig för att avstå, ty inte vill man väl vara en petimäter?

Det var också av den anledningen jag först tänkte stryka det där om kontrapunkten, men när det kommer till musik är det kanske mer accepterat att vara en pösmunk?