viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 13 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När publiken intar sina platser inför kvällens konsert är det kanske främst en man i medelåldern som fångar min uppmärksamhet. Med ett bestämt uttryck i sitt ansikte tågar han stolt in i lokalen och beger sig mot sin plats i mitten av lokalen. Jag hade nog inte noterat honom överhuvudtaget om det inte vore för hans mundering. Han har nämligen kvällen till ära valt en palettförsedd kavaj. Vi är inte så vana vid att herrar klär sig så iögonfallande häromkring. Kavajen glimmar som en stjärnhimmel i det mörker som konsertlokalen snart försätts i. På det hela taget är det ett mycket passande val av utstyrsel, ty inte är det ofta som vi begåvas med en orgelkonsert på en lördagskväll på Krakóws filharmoni.

Inte heller är det särskilt ofta som vi får njuta av orgelstycken tonsatta av komponister som estniska Arvo Pärt, så visst fanns det anledning att dra på sig den mest festliga stass just ikväll. Det verk som den italienska organisten Lorenzo Ghielmi valt att framföra av nämnda tonsättare var “Annum per annum” från 1980. Stycket är anmärkningsvärt inte bara för sin rika klangvärld utan även för sina nästan lekfulla harmonier, det senare kontrasteras mot dess komplicerade teknik som sannerligen kräver en skicklig organist. Inledningen är frapperande med ett inledande ackord som hålls samtidigt som orgelns elektricitet slås av. Ackordet hålls sedan tills all luft ur orgelpiporna tagit slut och en drömsk och transcendent effekt uppstår, som om vi befinner oss i en slags metamorfos av något slag. Men snart tar orgeln ett nytt andetag och formar nya harmonier, som för oss till den magnifika avslutningen.

Konserten avslutades med Toccata och fuga d-moll som med sin katalogisering, BWV 565, oftast tillskrivs Johann Sebastian Bach, men det finns de som idag ifrågasätter om det verkligen är tonsatt av den stora mästaren. Stycket skulle nämligen hittas av tonsättaren Johannes Ringk efter Bachs död. Var partituret fanns fram till dess vet man inte. Sålunda vet man inte heller om Bach verkligen framfördes stycket någon gång. Vad vi däremot vet är att Felix Mendelssohn gav en konsert med Toccata och fuga år 1840 och att det skedde under en period då storheten i Bachs tonsättarkonst återupptäcktes. Idag är stycket kanske mest känt för att det använts som filmmusik och förknippas tydligen (enligt Wikipedia) med skräckfilm. Mina associationsbanor leder mig dock inte till skräcken, då jag erfar en liknande känsla som den i Arvo Pärts stycke, nämligen till en slags metamorfos. Att sammanföra dessa två verk var således ett ypperligt val enligt min mening. Nu konserten innehöll också andra stycken (bland annat med filharmoniska orkesterns gosskör) men det var dessa två verk som på något sätt korresponderade med varandra.

När så de sista tonerna klingar ut och publiken banar väg mot garderoben skymtar jag åter mannen med den palettförsedda kavajen, och nog ser han nöjd ut, om än på ett lite stramt vis.

Som avslutning kan jag önska er alla en riktigt glad lucia, men för mig infinner sig inte någon nämnvärd luciastämning förrän jag fått höra våra fantastiska studenter sjunga luciasångerna, och det sker först på måndag.


Dagens anteckning – 30 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Medan ni tittar på ännu en bild av ett fotografi som önskar er en glad första advent, tänkte jag kontemplera en stund kring Johann Sebastian Bachs tre sonater för cembalo och viola da gamba (BWV 1027–1029). Dateringen av de tre sonaterna har genom århundradena ställt till med lite problem för musikhistorikerna då blott den första handskriften har överlevt till våra dagar. Det skulle dröja ända till 1980-talet innan man med någorlunda bestämdhet kunde säga att de härstammade från 1720-1740 och ingår alltså i Bachs Leipzig-period. Slutsatsen drogs efter att man hade gjort noggranna jämförelser med andra verk av Bach från nämnda period.

De tre sonaterna har dock en egen form och liknar inte samtida verk för cembalo och viola da gamba. Den första sonaten visar expenpelvis på tydliga tecken på att den ursprungligen kan ha skrivits för andra instrument, och faktum är att den också finns för två flöjter och cembalo. Den versionen ska, enligt trovärdiga källor, ha framfört på det legendariska kaffehuset Zimmermannsches Kaffeehaus som slog upp portarna 1717 på en av de mest fashionabla gatorna i Leipzig.

På den tiden var det inte tillåtet för kvinnor att gå på kaffehus, och ett sätt att runda förbudet var att arrangera konserter. På Zimmermanns arrangerades det konserter två gånger i veckan och salen kunde rymma stora musikensembler med upp till 150 åhörare. Från 1723 skulle Georg Philip Telemann framträda med studentmusikföreningens orkester Collegium Musicum på Zimmermanns och några år senare skulle Johann Sebastian Bach ta över ledarskapet för orkestern. Han skulle med den orkestern ha flera uruppfördanden på Zimmermanns av för oss idag mycket kända och älskade ver.

När ägaren Gottfried Zimmermann gick bort 1741 lades Zimmermanns ner. Det här skulle dock inte betyda att tanken om en plats för att framföra konserter skulle falla ur minnet. Man menar nämligen att Zimmermanns var en föregångare till konserthuset Gewandhaus, som i sin tur skulle inspirera många större städer att öppna liknande konserthus. Huset där Zimmermanns låg beläget stod fram till andra världskriget, då det bombades och totalförstördes. Tomten stod sedan öde i flera decennier innan man byggde ett förfärligt schabrak som tydligen är ett annex till konstmuseet i Leipzig.

Nåväl, låt oss återvända till Bachs sonater för cembalo och viola da gamba, eller kanske särskilt till den sistnämnda, ty det är ett särdeles trevligt instrument. De flesta som ser en viola da gamba börjar nog genast att tänka på cellon. Skillnaden man kan se är att gamban inte har en stödfot, eller korrekt uttryckt stackel, utan musikern måste hålla fast instrumentet mellan vaderna. Men egentligen är det mycket större skillnad än så. Gamban har fler strängar än cellon och dessutom är den band likt en gitarr över greppbrädan. Tonen gamban alstrar är dessutom mycket svagare och har, i mitt tycke, inte samma långa efterklang som en cello. Men missförstå mig inte, gamban har en mycket angenäm och särpräglad ton som är lätt bli förälskad i. Gambans närmaste släkting är förresten inte heller inte cellon, utan det är kontrabasen som bär den titeln.

Nå, nu har jag nog kontemplerat klart för denna gång.


Dagens anteckning – 9 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Sömn. Det är det som är sömmarna som håller ihop sinnet. Nitar förståndet på plats. Men jag har alltid varit dålig på sy ihop det som är trasigt och likaledes har jag alltid haft problem med sömnen. Eller det är kanske snarare tvärtom, sömnen har problem med mig eftersom den inte gärna uppehåller sig i samma rum som jag finns i. I dagens prestationsinriktade samhälle är det nästan omöjligt att yppa att man har problem med sömnen (till och från). Det förefaller nästan vara förenat med en slags osynlig skam som kletas på den drabbade så att de får förstå att den de pratar med minsann är en något fullkomligare människa, som inte har problem med sömnen.

När jag således ligger där i sängen och vänder andra sidan av kudden för att få en sval yta att vila min sömnlösa kind mot, tänker jag, som jag nämnt tidigare, på Johann Sebastian Bach och hans hushåll. Hur man under hans tid sällan sov en hel natt, utan att man istället delade upp sömnen för att gå upp och se till att elden hölls vid liv i eldstaden, be en bön, äta en bit eller älska.

Men trots att de flesta faktiskt delade upp sömnen i två delar, så fanns det ändå de som led av sömnlöshet. Det vet vi, då Bach fick i uppdrag av att skriva ett stycke för en rysk ambassadör i Sachsen som led av sömnlöshet, eftersom han var sjuk i tuberkulos.

Stycket kallas idag för Goldbergvariationerna, BWV 988, efter Johann Gottlieb Goldberg, som var den cembalist som troligen spelade verket första gången det framfördes. Men på Bachs tid kallades verket för Clavierübung IV och det var först på 1800-talet som man började kalla tonsättningen för Goldbergvariationerna. Nå, själv tycker jag är det är ett uselt musikval om man vill sova. Det finns ju så mycket intressant att lyssna efter!

Bättre då att tänka sig att man är i en lummig oas, långt från jakten på perfektion.


Dagens anteckning – 18 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

För 301 år och 11 dagar sedan uruppfördes Johannespassionen (BWV 245) av Johann Sebastian Bach för första gången i Nikolaikirche i Leipzig. Det var på långfredagen, precis som idag. Och ikväll har jag haft förmånen att få höra den uppföras av belgiska Collegium Vocale Gent under ledning av den legendariska dirigenten Philippe Herreweghe. Ett med rätta bejublat framförande, som tyvärr lämnar mig ganska lakonisk, ty inga superlativ kan rimligen beskriva vad jag erfor under konserten.

Kvällens konsert var inte första gången jag fick uppleva Johannespassionen, men kanske första gången som jag fick en ny slags förnimmelse av verket. Tidigare när jag har lyssnat på verket har jag aldrig fäst någon större vikt vid hur Bach verkligen ägde kontrapunkten, som är den som förstärker dramatiken i passionen. Fugorna gick förut tyvärr också mig förbi, som jag troligen uppfattade som briljant utförda kanon. Men idag hör jag alltså verket på ett helt annat sätt. Jag hör således hela dess skönhet, och inte bara brottstycken.

Den dramatik som kontrapunkten skapar var förövrigt också det som Bach faktiskt fick kritik för när han uruppförde Johannespassionen. Flera högt uppsatta personer tyckte den var överdriven och att det inte passade i kyrkan. Det fick Bach att revidera stycket, och strök de mest dramatiska delarna. Men trots det är Johannespassionen alltså storslagen och fullkomligt unik i sitt slag.

Nåväl, det har ju gått en tid sedan första framträdandet och när jag ikväll satt och lyssnade på verket började jag tyvärr tänka på ett samtal mellan två svenska turister jag blev tvungen att överhöra när jag satt på en uteservering och drack en kopp kaffe. Det var ett par i medelåldern som satt och drack öl, som de flesta turister i Kraków. Plötsligt sa mannen till kvinnan: “Den här staden måste vara väldigt gammal”, hon svarde med ett instämmande hummande. “Jag menar” fortfor mannen “det där slottet där borta måste ju vara äldre än från andra världskriget”. Kvinnan hummade sitt svar. Jag funderade en stund på om jag borde bryta in i samtalet och berätta något om hur gammal den här staden faktiskt är, men jag beslöt mig för att avstå, ty inte vill man väl vara en petimäter?

Det var också av den anledningen jag först tänkte stryka det där om kontrapunkten, men när det kommer till musik är det kanske mer accepterat att vara en pösmunk?


Dagens anteckning – 15 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Trots att det är Bach-festival och allt vad det innebär, med differentierade framförande av Bachs musik (idag har jag exempelvis fått höra Goldbergvariationerna, BWV 988, framförd på Hammondorgel), så kan man inte komma från att man måste äta. På min tallrik landade det idag kluski śląskie, en slags schlesiska kroppkakor. Dessa små degknyten förälskade jag mig vid på ett besök i Katowice (när jag förresten skulle på en annan konsert, nämligen ett framförande av Arnold Schönbergs Verklärte Nacht (op 4) från 1899).

Nå, jag skriver ju att kluski śląskie är en slags “kroppkakor”, men jag antar att det är många som skulle ifrågasätta den jämförelsen. Kluski śląskie är, precis som de småländska och öländska kroppkakorna, en regional stolthet i Schlesien. Men många glömmer faktiskt att det även är en regional stolthet för vojvodskapet Opole (Śląskie är det polska namnet på Schlesien). Den historiska bakgrunden till denna maträtt är okänd, men man tror att de första kluski tillreddes någon gång på 1700-talet. Det var nämligen då som potatisodlingarna blev mer vanligt förekommande, och potatis är en viktig ingrediens i kluski śląskie. Motståndet mot potatis hade tidigare varit stort, men en svältperiod ledde till att man började odla potatis i allt större utsträckning.

I början var potatis och mjöl de huvudsakliga ingredienserna, men snart utvecklades detta lilla degknyte, och man tillsatte exempelvis ägg för att lyxa till dem något. Idag kan man hitta kluski med alla upptänkliga former av fyllning och färg.

Så hur gör man då kluski śląskie? Jo, koka först ett kilo potatis. Efter det att du har kokat dem tar du och mosar dem väl, samt tillsätter 200 gram potatismjöl, ett ägg och dessutom salt efter smak. Forma dem sedan till små bollar, och koka dem i ungefär två till tre minuter. Eller så gör du som jag, går till en affär och köper en påse frysta kluski śląskie, kokar upp. Men se upp, det är lätt att glömma saltet.

Alltnog, låt oss nu återgå till Bachs “Die Kunst der Fuge” (BWV 1080), som med sina 90 minuter av cirkliga piruetter, snart har vävt in mig i sin spinntråd.


Dagens anteckning – 14 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det står nu klart att det inte förhåller sig på annat vis än att man är svältfödd på Georg Philip Telemann (1682-1767). Jag kan tyvärr räkna på ena handens fingrar hur många gånger jag haft förmånen att få höra hans tonsättningar framföras på en konsert. Nå, det var givetvis en överdrift, men det är så jag upplever det, att Telemann på något orättvist vis undanhålles mig. Denna starka känsla av hunger efter Telemann gjorde att jag idag tog mig genom regn och rusk till en konsert på Krakóws musikhögskola. Studenterna som framträdde går på barockutbildningen, och det innebär att jag ganska ofta har möjlighet att övervara deras konserter. Just nu pågår den tjugonionde upplagan av Bach-festivalen, och det innebär att man framför musik från Bachs tid, men även äldre musik. Och således också musik av Telemann.

Telemann var, som alla kanske redan vet, något av en superstar under sin samtid, omåttligt populär och eftertraktad. Han var därtill en av de mest produktiva tonsättarna vi någonsin skådat. Enligt många bedömare skrev han över 3000 verk under sin livstid, men tyvärr har blott (?) hälften överlevt till våra dagar. De flesta verk som alltså har överlevt, spelas aldrig, eller i bästa fall, sällan. Vissa musikvetare menar även att han var så pass populär att hans nära vänner Johann Sebastian Bach och Georg Friedrich Händel sneglade på Telemanns tonsättarkonst och lät sig inspireras, och man kan nog höra lite Telemann i de bådas tonsättningar.

På slutet av 1700-talet började Telemanns stjärna dala. Orsaken var just hans digra produktion. Många menade att Telemann inte ägnade sig åt riktig tonsättarkonst, och han skrev för mångskiftande verk. Man föredrog helt enkelt stringens framför bredd. Men Telemann fick oväntad hjälp från sin vän Bach, vars produktion hade fallit i glömska efter hans död. Någon gång i början av 1820-talet fick tonsättaren Felix Mendelssohn nämligen ett partitur till Bachs Matteuspassionen (BWV 244) som gåva av sin mormor. Mendelssohn blev genast fascinerad av verket och beslöt sig för att sätta upp det, och det uruppfördes den elfte april 1827 i Berlin, exakt 100 år efter att det hade skrivits av Bach. Framförandet ackompanjerades av stort bifall från publiken, och således drabbades Europa av en Bach-feber som senare också ledde till att man grävde fram verk av andra bortglömda tonsättare och däribland Telemann. Det skulle dock dröja 100 år innan man började katalogisera Telemanns verk med den inledande beteckningen TWV.

Trots det ökande intresset för Telemann under främst 1900-talet, har han aldrig fått samma starka position som Johann Sebastian Bach eller Georg Friedrich Händel. Det är därför som man lätt kan bli svältfödd på Telemann, men ikväll fick jag i alla fall höra ett förträffligt fint framförande av hans Concerto à 7 i a-moll, katalogiserat som TWV 44:42. Stycket skrevs antagligen 1740 och kopist (alltså den som har nedtecknat det kvarvarande partituret) var Christoph Graupner, en barocktonsättare som ännu vandrar i de bortglömdas dalgång. Nämnda konsert med Telemanns är kort, men under de femton minuter den pågår sveps man in i en aldrig så vacker värld med ändlösa krusiduller och sirligt formade utvikningar. Precis sådant som man behöver en dag när regnet forsar längs med gatorna och livligt trummar genom stuprännorna.


Dagens anteckning – 9 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Efter en natt med lite för lite sömn, råder det knappast några tvivel om att mitt tankeomfång är lika stort som ett knappnålshuvud. Varje tankeled törnar emot något osynligt och spårar ut.

Det är aldrig lätt att veta vad man ska tänka på när man inte kan somna, och faktum är väl att man helst inte ska tänka någonting alls. Men om det vore en lätt uppgift hade det i mitt fall inte funnits några nätter med lite för lite sömn.

Något som jag, vis av erfarenheten, vet att jag inte ska tänka på är musik. Musik är nämligen inte värst avkopplande för mig. Den initierar oftast massor av nya tankar och känslor, vilket inte gör mig sömnig utan tvärtom väldigt pigg.

Så vad ska man då tänka på när man inte kan varva ner. Jobbet är ju inte heller så bra att hålla tankarna vid, och musik är alldeles för vederkvickande. Så vad gör man? Jo, jag brukar tänka på Johann Sebastian Bach, men, nädå, inte hans musik, utan hans tid. Den förindustriella tiden. Jag brukar tänka på att man före fabrikernas inträde i människors liv sällan sov en hel natt. Faktum var att man oftast delade upp sömntiden i två delar. Efter några timmars sömn gick man upp, man kanske bad, såg till att elden i spisen brann, gick på toaletten, förlustade sig med varandra och så vidare. Några ljus tände man dock inte, ty man räddes eldsvåda. Så det mesta av det där pågick i mörkret.

Vår samtid är väldigt fixerad vid att mota bort mörkret med ljus. Det märks inte minst så här kring jul. Och vi är också fixerade vid att vi ska sova en natt, utan avbrott, trots att man tidigare faktiskt kunde överleva flera decennier trots att man inte sov en hel natt.

Ja, sådant ligger jag gärna och tänker på i mörkret, och det är faktiskt inte helt oävet.