Det har ju inte riktigt blivit något julväder i Lviv i år, men då är det ju nästan bara vi som firar jul vid denna tidpunkt. En vacker juldagspromenad blev det i alla fall. Och Stryskyj parks vackra backar gnistrade i solen. Parken fick vi nästan för oss själva. Det fick mig att tänka på Ivan Trush, som enligt historieskrivningen promenerade hit varje dag. Han måste också ha förundrats av de gyllene släntarna.
Efter att pulsat genom nyfallen snö, kom vi äntligen fram till konstnären Ivan Trush ateljé. Ivan Trush (1869 – 1941) föddes i byn Verkhnye Vysotske i västra Ukraina, i Lvivs oblast. Som ung antogs han till Krakows konstnärliga akademi. När Ivan Trush återvände till Lviv blev han bekant med den ukrainske poeten, författaren, politiska aktivisten Ivan Franko. Ett möte som antagligen stärkte Ivan Trush nationalism. Bland annat anslöt han sig till Shevchenkos vetenskapliga sällskap, ett sällskap som fokuserade på ukrainsk identitet, språk och kultur.
Ivan Trush konstnärskap är, enligt min mening, dock mycket mer intressant än som enbart en del i en ukrainsk nationalistisk rörelse. I hans fina ateljé finner man just prov hans bredd och fina öga för omgivningen. En av de serier som intresserar är hans resa till Egypten, Jordanien och Palestina. I hans målningar känner man nästan hur han bändas av ljuset. Jag upplever att hans nyfiken på människorna och landskapen känns genuin och ärligt.
Men den serie som intresserar mig mest är nog den som kallas Ensamhetsserien. Efter första världskriget hände något i Ivan Trush konstnärskap. Människorna försvann, och de idylliska målningarna från hans trädgård försvann. Även målningar av ukrainare i folkdräkter försvann. Plötsligt blev han intresserad av ensamma träd, eller buskar i ödsliga landskap. Vad hände med Trush under första världskriget? Varför slutade han tro på mänskligheten? Frågor som jag inte funnit svar på, men i min fantasi bygger jag vidare på vad Ivan Trush såg under första världskriget, men aldrig målade.
Från Ensamhetsserien
Min absoluta favorit är dock målningen ovan. Färgglada slingerkrasse som bryter av mot en gråbrun jord. En målning, som för mig, talar om allas rätt till olikhet. Den plats där någon växer och utvecklas, är kanske inte en efterlängtad plats för andra. Vi måste ändå tillåta varandra att vara olika och ändå se varandras skönhet. Något att minnas då världen känns alltmer likriktad.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.