viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

Ibland är det lätt att dra på sig självkritikens dystra mantel. Varje ord som sätts i meningar rannsakas och ifrågasätts, för att slutligen få mig att stryka varje försök till formulering. Vid sådana tillfällen är det lätt att börja misströsta, men då kan man alltid dra sig till minnes att det finns de som faktiskt har haft ännu mer kritiskt sinnelag mot den egna uttrycksformen. För att ta ett ganska aktuellt exempel kan man nämna tonsättaren Lars-Erik Larsson (1908-1986).

Alla vet nog att hans verk “Förklädd Gud” (op 24) finns med på den nyligen presenterade listan över svensk kulturkanon. Men vad få vet är att Larsson var särdeles hård mot sin egen kreativitet, och om han visste att hans verk skulle finnas med på nämnda lista, är det möjligt att han skulle ha rynkat lite skeptiskt på sin näsa. Under sin livstid skulle han nämligen dra tillbaka flera av sina symfonier och säkert även andra verk, efter det att de hade haft urpremiär.

Hans andra symfoni drabbades av detta öde. Symfonin tillkom mellan 1937-38 och redan på hösten 1938 framfördes denna fina symfoni på Stockholms konserthus med Kungliga Filharmoniska Orkestern under ledning av tonsättaren själv. Trots att inte alla röster var kritiska efter premiären valde Lars-Erik Larsson att dra tillbaka symfonin, vilket gjorde att den inte fick tryckas. Samma hårda förfarande råkade även hans första och tredje symfoni ut för. Ungefär tio år senare ska han i en intervju ha sagt att han ansåg att han inte kunde skriva symfonier, och framkastade vidare teorin att hans tonsättarkonst passade bättre för mindre och kortare verk.

Här kunde sålunda sagan om Lars-Erik Larssons symfoniska verk ha tagit slut, om inte hade funnits sådana som hade ifrågasatt Larssons stränga självkritik. Men det skulle dröja fyra decennier innan dirigenten Sten Frykberg lyckades övertala tonsättaren att släppa på bannlysningen av bland annat andra symfonin. Verket framfördes av Sveriges Radios Symfoniorkester år 1973, och när Lars-Erik Larsson fick höra sin tonsättning kunde han bara dra slutsatsen att han hade varit alldeles för hård mot sig själv. Idag tillhör symfonin kanske inte det mest spelade verket av Larsson (den posten innehar nog “Förklädd Gud” eller hans “Pastoralsvit”), men den slipper i alla fall att ha tagits av daga av den överdrivna självkritikens bistra gestalt.

I mitt tycke är den andra symfonin ett oerhört spännande verk, med dess nästan maniska rytmiska delar i den sista satsen, eller den mörka och förtätade stämningen i första satsen. Likaså innehåller den ett fantastiskt parti med solo för tuba, vilket verkligen inte tillhör vanligheterna i svensk musik. Den inspelning jag själv föredrar är givetvis den där pappa medverkar, och tillika är en CD jag fick av honom i somras (som ni kan höra här).