viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 21 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ibland behövs det respit från samtidens ekorrhjul, som stundtals rusar så fort att man tappar fotfästet. Vid sådana tillfällen sätter jag fötterna på tramporna för att sicksacka mig ut från stadens brus till en plats där det finns utrymme för vederkvickelse. I sakta mak trampar jag fram, och lägger verkligen manken till för att väja för de värsta fartdårarna på cykelbanorna. Det är inte lätt, enär de är ganska många och det tycks ibland som om de uppstår från tomma intet.

På polska heter cykel “rower”, och ordet härrör faktiskt från bilföretaget Rover. Jag vet inte om det är därför som alla polska cyklister cyklar som blådårar, alltså att de tror att de måste hålla en bils hastighet, men sambandet kan nog inte heller avfärdas helt, ty det går verkligen undan. Det engelska “rover” har egentligen ingenting med hjul eller något annat med cykel att göra. Det betyder “vandrare” på svenska och är en beteckning för någon som vandrar runt lite planlöst. Men den beskrivningen stämmer inte in på polska cyklisters inställning till cyklandet. Jag har fått lära mig, av riktiga polacker, att cykla gör man fort, iklädd lycra och för att komma från en punkt till en annan. Därmed kan man inte cykla till jobbet eftersom man blir svettig av att ta sig fort från en punkt till en annan. (Sedan är det kanske inte heller lämpligt att jobba i de där supertajta kläderna.) Mitt förslag att istället cykla långsamt, avfärdas vänligt men ytterst bestämt. Tilläggas bör att jag förvisso känner de polacker som faktiskt cyklar lagom fort till jobbet (utan att trä på sig sådana där blanka dräkter av lycra), men de har alla det gemensamt att de har någon slags relation till Skandinavien, så de kan inte ingå i någon referensgrupp om polackers syn på cyklandet.

Nåväl, när jag äntligen gått i mål med min föresats att hitta en lugn plats, kan jag således inleda min favoritsysselsättning, nämligen den att begrunda olika företeelser som inte alls har någon större betydelse för annat än just de tankar jag tänker. Så jag tänker på Gustav Mahler och att han var en ivrig cyklist. Han menade att han var som skapad för cykeln. Jag antar att han tyckte så, eftersom han helst rörde sig fort och kanske hade han även en förkärlek för nymodigheter. Om Gustav Mahler hade levt idag hade han antagligen cyklat iklädd lycra. Tanken roar helt klart. Men det troligaste är att han inte alls hade cyklat, utan att han istället hade valt en nymodighet, såsom de förhatliga elsparkcyklarna.

Elsparkcykeln kallas förresten ofta för “hulajnoga” på polska (utan ändelsen “elektryczna” som betyder elektrisk). Ett ypperligt ord, som jag inkorporerat i mitt ordförråd. Det finns något vilt och galet över ordet, så det är därmed mer passande än det svenska ordet. “Hulajnoga” är, enligt en polsk webbsida, en sammansättning av ordet “noga”, som betyder ben på svenska, samt (och nu blir det spännande) verbet “hulić” som tydligen ska ha lånats från ukrainskans “huljaty” (“гуляти”) som betyder “att promenera”. Anmärkningsvärt är att ukrainarna inte tagit denna påhittiga sammansättning till sitt hjärta. Det ska tydligen vara polacker till att uppfinna excentriska namn på åkdon.

Dagens anteckning – 18 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Kanske har det undgått många, men idag är det alltså Gustav Mahlers dödsdag. Han gick bort den 18 maj 1911 efter att ha en misskött förkylning (på hans typiskt neurotiska sätt) till den milda grad att hans hjärta inte uthärdade mer. Det är således inte en dag att fira, utan snarare att högtidlighålla, för den som är lagd åt det mahlerianska hållet, vilket jag dessvärre (?) är. Och aldrig tidigare har jag på hans dödsdag haft möjligheten att få höra på hans musik framföras levande. Det är därtill så förträffligt inrättat att jag bor i Kraków, vars filharmoniska orkester arrangerar en Mahler-festival som inleds idag. Under några förtrollande veckor kommer jag att kunna få njuta av flera av Mahlers symfonier under denna festival, och som grandios final väntar hans åttonde symfoni.

Först ut är Mahlers nionde symfoni, som tillkom mellan 1908 och 1909. Symfonin har tidigare framställts som Mahlers avsked till världen, men det kan verkligen ifrågasättas. Enligt många kännare torde hans egentliga avsked vara den tionde symfonin, men jag menar nog att han i den tidigare tonsatta sångcykeln “Das lied von der erde” (från 1908) begråter det faktum att världens skönhet kommer att leva vidare utan honom.

Mahlers nia tillkom under en tid då han var lycklig och tillfreds med livet (nåja, så lycklig och tillfreds som denne nervöst lagda person kunde vara). Han hade haft en bejublad säsong i New York, lagt Wiens antisemitiska kampanjer mot honom bakom sig och det är troligt att han såg på framtiden med viss tillförsikt. En del hävdar därtill att inget tyder på att han fruktade döden när han skrev den. Däremot tycker jag att man kan höra en annan slags tvekan i verket. Här möts gamla och nya klangvärldar, samt han experimenterar och håller fast vid traditionerna i samma andetag. Det är därmed tydligt att han hade berörts av mötet med den nya unga generationens tonsättare, med Arnold Schönberg i spetsen, och deras föresats att nydana konstmusiken. Symfonin har därjämte en varierad men sammansatt användning av kontrapunkten, vilket märks särskilt genom de stora kontrasterna, mellan ljusa och mörka partier, långsamma och snabba, och starka och svaga. Varje stämma har därtill en egen melodi, och dessa melodier vävs samman i en tät väv. Och vi kan också höra en helt ny slags användning av dissonans, som kanske inte tidigare hörts i Mahlers musik. I en jämförelse med hans tidigare tonsättningar kan man därför kanske uppleva nian som alltför fragmentarisk, men man kan också hävda att det är allt detta, sammantaget, som skänker denna symfoni ett särskilt djup.

Jag måste erkänna att nian är den symfoni av Mahler som jag hitintills har haft svårast att ta till mig. Kanske är det med anledning av att jag aldrig hört den framföras på levande, men kvällens konsert satte alltså punkt för den armoden. Och vilken debut sen. Så här strax inpå en magnifik upplevelse har jag svårt att finna orden, men korteligen kan jag anföra att Krakóws filharmoniska orkester lyckades, som brukligt, överträffa mina redan högt ställda förväntningar. Dirigenten José Miguel Pérez-Sierras vackra och ödmjuka tolkning förstärkte dessutom intrycket. Sista satsen, där klangvärlden gradvis ebbar ut och tynar bort, var så stark upplevelse att jag kom på mig själv med att vibrera i hela kroppen. Men till skillnad från många andra hör jag inte något sorgset avsked, utan snarare hur musiken blickar framåt mot nya horisonter.

Dagens anteckning – 8 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Mahler lär ha tvekat inför att framföra “Das lied von der erde”, som han skrev efter den fruktansvärda sommaren 1907, då han hade förlorat sitt arbete efter antisemitiska kampanjer mot honom, då han hade förlorat sin äldsta dotter i scharlakansfeber och därtill fått besked om att han led av ett obotligt hjärtfel. Han menade att den kunde upplevas som alltför negativt betonad. Kommer de som hör den verkligen orka? Finns det inte en risk att de går hem och skjuter sig efter att ha hört den? frågade han sig.

Men om man någon gång har hört denna kärleksförklaring till jorden och dess eviga liv, är det svårt att förstå hans tveksamhet, ty verket är så känslosamt vackert och ödmjukt. Lyssna bara till hur musiken smeker jorden, och beröra varje del. Och låt dig lindas in i den ända till den gripande anslutningen där musiken viskar med de sista tonerna som klingar ut med altens “Ewig… ewig…”. Det är en bön till jorden att hålla honom kvar, han ber om att få följa med årstidernas skiftningar bara ett tag till. Bara ett tag till.

Han skulle leva ytterligare fyra år, innan ett virus blev för mycket för hans hjärta.

Jag vet inte om det var Mahler tveksamhet inför “Das lied von der erde” mörka tema, som gjorde att han aldrig fick höra den uppföras. Kanske fanns det även andra skäl. Premiären skedde blott några månader efter hans död. När jag lyssnade till den ikväll insåg jag att den, med alla sina solon där flera ibland pågår samtidigt, måste tillhöra en av de mest svårdirigerade av alla Mahlers verk. Kanske tvekade han även inför det. Nåväl, kvällens dirigenten, legendariska Marin Alsop, hade givetvis inga problem med att leda oss genom Mahlers smärtsamma, och stundtals osinnligt vackra epos till vår jord och livet. En musik som berörde mig likafullt som Mahlers musik alltid brukar göra. Och kanske även lite extra just idag, då jag igår var ytterst skeptisk till om jag skulle kunna företa mig hela resan till Katowice och Nospr för att få höra en av de, för mig, käraste av alla Mahlers verk.

Dagens anteckning – 3 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En båt med turister guppar förbi mig där jag sitter vid Wisła. Båten är en sådan där liten motordriven gondolliknade tingest man ser på vattnet här i Kraków. De tar turister kors och tvärs över floden och bjuder givetvis på guidning för en djupare förståelse för stadens historia.

De är ganska många dessa båtar, men det är alltid just denna farkost jag registerar, och det beror på att hon heter Rusałka. Jag skulle nämligen aldrig åka ut med en liten bark, som denna, med det namnet. De av er som känner till centraleuropeisk folktro förstår nog vad jag syftar på. Rusałka är nämligen ett väsen som man inte ska lita på om man befinner sig nära vatten. Med sin fagra uppsyn ska hon tydligen locka både män och kvinnor ner i djupet.

Rusałka har många olika skepnader. Hon kan vara ung, men i vissa områden är hon en gammal och ful kvinna. Ibland har hon brunt hår, och ibland blont. Men ett är säkert, om du kommer för nära blir hennes hår alldeles grönt, ja, som pilen du ser på bilden nedan. Hennes släktskap med Mavka, som återfinns i den ukrainska folktron, tordes därför vara oomstritt. Som säkert alla vet utgick Lesja Ukrajinka från Mavka i sin pjäs “Skogssång” (från 1911) som handlar om detta farliga och vackra väsen.

Om man istället vill lyssna på musik som handlar om Rusalka är Antonín Dvořáks fantastiska opera med samma namn ett utmärkt val. Den skrevs 1900-1901 och blev en enorm succé när den uruppfördes i Prag. Snart försökte Dvořák få den uppförd utanför de tjeckisk språkliga områdena i Habsburgska riket. Han hade bland annat kontakt med Gustav Mahler, som under en tid var positivt inställd till att uppföra den på Wiener Staatsoper. Men av någon anledning drog Mahler öronen åt sig och planerna rann ut i sanden. Det skulle dröja till 1910 innan den sattes upp i Wien, och då hade både Dvořák och Mahler gått ur tiden.

Den lilla båten med namnet Rusałka har nu guppat iväg utom synhåll. Solen glimmar förföriskt i vågorna på Wisła. Och kanske är det Rusałka som försöker locka, vem vet.

Dagens anteckning – 8 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det förefaller som om hennes magnetiska dragningskraft även är verksam efter hennes död, ty få kvinnor i världen har ett särskilt begrepp knutet till sitt namn. “Alma problemet” syftar på att alla som intresserar sig för Gustav Mahler måste förhålla sig till Alma Mahlers tolkning av sin make. Hon överlevde honom med 50 år och fick se hur hans tonsättningar fick det erkännande de förtjänade. Och hon såg till att etablera den bild av honom som hon önskade.

Alma Mahler-Werfel, född Schindler, såg dagens ljus första gången i Wien år 1879. Hennes föräldrar tillhörde en bohemisk och konstnärlig elit och hon hade särskilt starka band till sin far, som dock gick ur tiden när Alma ännu var mycket ung. Hon började tidigt visa prov på musikalisk begåvning och fick sin skolning i hemmet. På den tiden var kvinnor i allmänhet inte välkomna på de musikaliska akademikerna. Hennes styvfar hette Carl Moll och var en av de mest beryktade konstnärerna under sin tid, men Alma kunde aldrig riktigt försonas honom som familjens överhuvud. Att Alma tillhörde familjen Moll hade också sina fördelar då hon fostrades in i Wiens societet. Hennes första älskare lär ha varit Gustav Klimt och han ska ha avgudat henne.

Almas läromästare i komposition var tonsättaren Alexander von Zemlinsky. Hon skrev under denna tid flera sånger och några av dem visade prov på ett fint musikaliskt uttryck. En av de finaste sångerna är i mitt tycke “Die stille Stadt” (“Den tysta staden”) troligen från 1902. Alexander och Alma fattade tycke för varandra, men den spirande kärleksrelationen skulle dock få ett abrupt slut när hon träffade Gustav Mahler på en middag den sjunde november 1901. Gustavs och Almas första möte skulle präglas av en dispyt som dominerande hela middagstillställningen.

Idag är det många som frågar sig vad Gustav Mahler (och alla hennes olika män) såg hos henne. Ofta hör man utlåtanden om hennes yttre som kanske inte riktigt stämmer överens med dagens skönhetsideal. Det troligaste är att hon var en enormt karismatisk kvinna med ett livligt intellekt.

Gustav och Alma gifte sig i den nionde mars 1902. Alma hade föreställt sig att de skulle leva ett liv tillsammans som tonsättare, men Gustav Mahler skrattade ut henne när hon försökte framhärda att hon också skulle skriva musik. Det är lätt att känna ilska mot Gustav Mahlers arroganta attityd gentemot hennes tonsättarambitioner, men detta var en tid då kvinnor ur hennes samhällsklass inte förväntades göra annat än att leva för deras män. Alma böjde sig för detta, kanske berodde det på att hon var med barn när de gifte sig, och att hon inte såg en någon annan väg ut. Under hela deras äktenskap dyrkade Gustav Mahler Alma, men hon kände aldrig samma starka känslor för honom.

Hennes stora kärlek, konstnären Oskar Kokoschka, skulle hon finna efter Mahlers död. Men före det att hon träffade Kokoschka hade hon en relation med arkitekten Walter Gropius. De inledde sin relation strax före Gustav Mahlers död. Många mahlerianer vill göra gällande att den relationen var en bidragande orsak till att Mahler dog i förtid, men sanningen att säga dog han av något så alldagligt som en influensa vilket påverkade hans svaga hjärta. Hur som helst, Alma och Walter gifte sig efter Mahlers död, men strax därpå mötte hon poeten Franz Werfel, och blev hänförd av hans energi. Dessa två skulle ingå äktenskap nio år efter att hon skilt sig från Walter Gropius. Alma och Franz skulle vara gifta fram till hans död 1945 och hennes sista nitton år i livet skulle hon leva ensam, men omgiven av många beundrare, kvinnor som män.

Trots alla dessa ord om Alma har vi inte lyckats ringa in vem hon var. Man kan till exempel undra varför hon gifte sig med två judiska män, Gustav Mahler och Franz Werfel, trots att hon ofta vädrade unkna antisemitiska föreställningar. Och varför tog hon inte upp arbetet med sin tonsättarkonst efter Mahlers död, eller då han mot slutet av sitt liv, erbjöd sig att hjälpa henne? Eller är det så att dessa frågor också är svaret på varför hon fortfarande engagerar.

Dagens anteckning – 5 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Trädens grenar tätnar. De små knopparna talar vårens språk. De har under vintern gömt sig i trädens vävnader, som blinda små embryon. Men nu tittar de nyfiket ut, och sträcker sig mot himlen. Det är svårt att inte drabbas av en kärlek till jorden och dess förmåga till ständig pånyttfödelse. Jag vet inte om det var därför som Gustav Mahler skrev “Das Lied von der Erde” (Jordens sång), men även om det inte var kärleken till jorden som drev honom, känns det passande att tolka den så.

Mahler skrev “Das Lied von der Erde” sommaren 1908, året efter att han hade drabbats av tre fruktansvärda motgångar. Sommaren 1907 inleddes nämligen med att han blev tvingad från sin tjänst som direktör och chefsfirigent för Wiener Staatsoper. Det hade under en längre tid pågått en antisemitisk hetskampanj mot honom, och till slut blev situationen så pass svår att hans arbete blev ogörligt. Förkrossad begav familjen, Gustav och Alma med de två döttrarna Maria och Anna, till deras sommarstuga i Maiernigg. Men snart blev den yngsta dottern, Anna, sjuk i scharlakansfeber. Den äldsta dottern Maria skickades bort, i ett försök att skydda henne från sjukdomen. På den tiden var det ju en allvarlig sjukdom som kunde leda till döden.

Anna återhämtade sig snabbt, och man skickade efter Maria, som kom tillbaka till familjen. Men det skulle visa sig vara för tidigt. Maria insjuknade och blev dessvärre svårt sjuk, med fruktansvärda plågor. Efter några dagar avled hon, blott fem år gammal. Gustav Mahler var, precis som Alma, tröstlös, och snart började även han känna sig svag. En läkare tillkallades och denne fastslog att Gustav Mahler led av ett allvarligt hjärtfel, som vid för stora påfrestningar skulle kunna leda till en infarkt. För den som sett en dirigent på pulten förstår nog att detta var ytterligare ett hårt slag mot honom.

I ett brev till sin vän Bruno Walter beskrev Gustav Mahler hur han upplevde det som att allt det som han hade kämpat för under sitt liv nu var utraderat. “Jag står som en nyfödd”, skrev han. Gustav Mahler kämpade för att försöka finna ett ljus i tillvaron och hittade det i en översättning av kinesiska poesi signerat den tyske poeten och översättaren Hans Bethge. Verket hette “Die chinesische Flöte” och Mahler insåg ögonblickligen att han ville tonsätta ett urval av dessa dikter, med några egna tillägg. Urvalet fick därmed bli fundamentet till “Das Lied von der Erde”.

Mahler själv beskrev verket som en symfoni, men man kan nog även göra gällande att det rör sig om en symfonisk sångcykel med sex sånger. De tre huvudsakliga temana utgår från livet, separation och frälsning, men det finns de som menar att man genom valet av dikter han gjorde även kan urskilja Mahlers känsla av alienation som jude i den tyska samhörigheten. Jag tror att just det temat hörs tydligast i den sjätte och avslutande satsen kallad “Der Abschied” (“Avskedet”).

Wohin ich geh’? Ich geh’, ich wand’re in die Berge.
Ich suche Ruhe für mein einsam Herz.
Ich wandle nach der Heimat, meiner Stätte.
Ich werde niemals in die Ferne schweifen.
Still ist mein Herz und harret seiner Stunde!
Die liebe Erde allüberall
Blüht auf im Lenz und grünt aufs neu!
Allüberall und ewig blauen licht die Fernen!
Ewig… ewig…

(Jag vågar mig inte på att översätta detta till svenska, men hittade denna engelska översättning till er:

Where do I go? I go, I wander in the mountains.
I seek peace for my lonely heart.
I wander homeward, to my abode!
I’ll never wander far.
Still is my heart, awaiting its hour.
The dear earth everywhere
blossoms in spring and grows green anew!
Everywhere and forever blue is the horizon!
Forever … Forever …)

Och det var också dessa rader (“Die liebe Erde allüberall/Blüht auf im Lenz und grünt aufs neu!”) jag associerade till, när jag ikväll stod där och tittade upp mot de nyvakna knopparna på trädens grenar.

Dagens anteckning – 10 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Johannes Brahms är en tonsättare som förefaller ha en förkärlek för att söka upp mig, snarare än att jag söker upp honom. Och sedan en tid har han slutligen fångat mig i sitt grepp. Orsaken är att jag snubblade över en biografi över honom författad av tonsättaren och tillika författaren Jan Swafford. Boken jag läser är en 700-sidors kloss som metodiskt betar av varje skrymsle av Johannes Brahms liv. Detta är ingen lätt uppgift, enär Brahms förstörde mycket av sin korrespondens då han under slutet av sitt liv kände en rädsla för att eftervärlden skulle kunna finna misshagligheter, eller dra oriktiga slutsatser. Men detta har ändå inte hindrat Jan Swafford från att skriva en uttömmande biografi över Brahms liv.

Under läsningens gång har jag fått en fördjupad förståelse för Brahms tonsättarkonst, men även fått en ny insikt i hans samtid och eftermäle. Jag visste till exempel inte att Arnold Schönberg inspirerades att skapa tolvtonsmusiken efter att ha satt sig in i Brahms tonsättarkonst, och jag kände inte heller till att Brahms i grund och botten var liberal och inte alls strängt konservativ, som jag i min enfald har trott. Jag kände däremot till hans komplicerade relation till Robert och Clara Schumann, en vänskap som både skulle göra honom till den han senare blev, men också fjättra honom vid en bana han kanske inte hade valt om han hade fått välja själv. Jag visste däremot inte att han vid något tillfälle faktiskt sa att han kunde uppskatta operorna av hans antagonist Richard Wagner. Därtill kände jag inte till alla de olika kärleksrelationer han hade, förutom kärleken till Clara Schumann, som möjligen varade livet ut. Och att han hjälpte många kvinnliga musiker och tonsättare, som exempelvis Ethel Smyth, till att nå ryktbarhet. Detta trots att han ofta beskrevs som misogyn. Det kan hända att jag återkommer till något av detta senare, när jag läst ut boken, men ännu så länge njuter jag av att läsa boken lika långsamt och noggrant som Brahms själv företog sig saker och ting. Jag kan med andra ord inte sammanfatta boken ännu, utom när det kommer till en punkt, och det är skägg.

Ty jag har aldrig läst en bok som så ofta nämner ordet skägg. Egentligen är det inte alls konstigt, eftersom många associerar Brahms med ett stort skägg. Lite som tomtefar tittar han misstänksamt på oss från fotografierna. Och trots att Swafford gör flera ansatser till att förklara varför Brahms valde att ha skägg, lyckas han inte komma med något helt vattentätt bevis. De lärde tycks därmed fortfarande tvista om varför Brahms valde att pryda sitt ansikte på dylikt vis.

En förklaring till Brahms skägg skulle kunna gå att finna i att det var på modet med skägg under 1860-70-talet. Det var förhållandevis oroliga tider, och skägget skulle representera en trygg fadersfigur och patriark. Men Brahms var allt annat än detta, då han levde sitt ungkarlsliv på Karlgasse 4 i Wien, långt från familjeliv, och när han skaffade skägg hade han helt gett upp tanken på giftermål. Brahms hade förvisso makt, men blott inom ramen för musiken. Eftersom det var en fluga att ha skägg var Brahms inte ensam med skäggväxt i sin krets. Hans nära vän, violinisten Joseph Joachim, hade också ett stort och burrigt skägg. Pianisten och pedagogen Julius Epsteins skägg borde väl vara ett klassiskt exempel på Franz Josef-skägg. Dirigenten Hans von Bülow hade ett litet kärvt pipskägg. Bland andra tonsättare hittar vi också Richard Wagners skägg, som väl var en skepparkrans. Fast själv tycker jag att det ser lite ut som ett munskydd som halkat ner under hakan. Och något årtionde senare hade till och med Gustav Mahler skägg under en mycket kort, om än dokumenterad, tid. Andra under denna tid med skägg var Karl Marx, Lev Totstoj, Abraham Lincoln och från Sverige kan vi ta Carl Larsson som exempel. Den enda som verkligen står ut i sammanhanget är tonsättaren Anton Bruckner, som med sin kala hjässa utan ett enda fjun, och slätrakade haka såg ut som en riktig liten bebis, som Swafford uttrycker det.

Jag vet inte riktigt vad skägg associeras med idag, men jag tycker mig ana att det inte finns lika fast uppfattning om skägg som det fanns på Brahms tid. Någon med skägg kan vara allt från terrorist, till övervintrad hipster eller affärsman, till den manliga motsvarigheten till lattemamman.


Johannes Brahms år 1889


Julius Epstein med sitt Franz Joseph-skägg


Hans von Bülow med pipskägg


Rickard Wagners skepparkrans


Gustav Mahlers skägg