viewpoint-east.org

Något om Mahlers tvåa

Category: by sophie engström, music
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

CD of the day/Dagens CD…

… eller kanske inte. Egentligen gillar jag inte riktigt den här monoinspelningen från 1965. Sir John Barbirolli stönar och stånkar. Hornen knixar. Till och med cellon är ute och svirar runt. Men jag vill dela en bild på denna CD, eftersom jag förknippar symfonin med en av de mest fantastiska Mahler-upplevelser jag har haft.

Det var i juni förra året när Krakóws filharmoni orkester, under ledning av den mycket begåvade och inkännande dirigenten Alexander Humala, framförde denna symfoni, som på något sätt ledde mig in den Mahler-mani som jag nu när. Det var inte så att det var första gången som jag fick möjlighet att höra Mahlers musik på konsert. Nej då, jag har haft möjligheten att åhöra flera framförande med hans symfonier, och jag hade redan en släng av Mahler-mani, men denna konsert satte mig på plats. Den är för evigt inristad i mitt minne som en av de mest storslagna musikupplevelser jag har haft på konsert. Allt var perfekt. Inga horn som knixar. Cellon så vackert dov som man kräver. Ja, allt var enastående briljant.

Du frågar mig om jag grät (så som jag gjorde härför leden när jag lyssnade på samma orkester framföra Mahlers fyran), men jag kan inte svara på det, enär jag inte kan erinra mig hur det förhöll sig med den saken… så upptagen var jag av musiken under detta framförande. Jag var helt enkelt bergtagen (vilket faktiskt är ett passande begrepp för just Mahlers musik).

När jag lyssnar på denna “dagens CD” tänker således tillbaka på den konserten. Min hjärna söker sig dit, och även om mina öron hör något annat, spelar mitt inre likväl den konserten.

Länk till information om konserten Krakóws filharmoniska orkester (Filharmonia krakowska).

Gustav Mahlers fjärde symfoni på Filharmonia krakowska

Category: by sophie engström, Kåseri, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Den är annorlunda, den där gråten som orsakas av musik. Den beror inte på sorg, eller för den delen på glädje. Den kommer från något djupt inne i mitt inre. Som om det vore en ventil som brast. Något som inte längre kan gömmas eller kontrolleras.

Ibland föreställer jag mig att man måste vara stark för att tillåta sig själv att drabbas av musik på det sättet. Stark nog att sätta allt annat på paus. Skjuta ifrån sig alla tankar på andra trivialiteter. Det låter kanske banalt, men att gå in i musiken till den grad, kräver kraft och en slags själslig spänst som inte enkelt kan förklaras med ord, just för att det som erfars ytterst är ordlöst.

Nå, igår grät jag en sådan där musikens gråt. Ja, eftersom jag ändå var i tagen till att gråta beslöt jag mig till och med för att gråta tre gånger. Och givetvis ackompanjerades denna gråt, eller snarare orsakades av, Gustav Mahlers musik. I detta fall hans fjärde symfoni, som egentligen inte riktigt tillhör någon av de verk jag mest uppskattat av honom. Men Mahlers musik, oavsett stycke, har en sådan stark inverkan på mig (och säkert på många andra).

Krakows filharmoniska orkester, under ledning av den skicklige och noggranne dirigenten Sasha Goetzel, spelade exakt så bländande och inkännande som Mahlers musik kräver. Jag försöker finna ord att beskriva alla delar, men de flyr iväg, in i den storm av känslor som jag kände när jag lyssnade, och, som sagt, grät.

När kontrabasen lär den sista tonen ebba ut, rusade mitt hjärta snabbt genom mitt känslowvall, som för att fånga upp alla känslor, för att evigt pränta dem i mitt minne. Och just då, i dessa sekunder mellan musiken och applåderna, erfor jag en enorm tacksamhet inför alla musikerna på podiet. Utan er skulle livet inte vara.


(Bilden försöker på intet sätt beskriva något av det som beskrivs ovan.)

Om när Mahler var i Lviv

Category: by sophie engström, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nittonde december
Dagens musik
Gustav Mahler
Symfoni nr 8 i Ess-dur (1906-1907)

Det lär antagligen inte komma som någon överraskning för er som känner mig, men personen bakom dessa ord är en sann Mahlerian. Varför blir man Mahlerian, undrar ni kanske nu. Det finns nog lika många svar på den frågan som det finns Mahlerianer, men i mitt fall var det så enkelt att han gav mig tillbaka tilltron till att människor kan skapa något vackert, utan att för den delen göra det på bekostnad av någon annan. Mahlers musik är aldrig ovänlig eller egocentrisk. Den lyssnar lika mycket till dig som den lyssnar till Mahlers egna tankar. Den ger vårt inre syre, gör det lättare att tänka och känna. Många tonsättare skänker mig detta, men just nu innehar Mahler en särskild ställning hos mig. Han kommer kanske inte ha den positionen för evigt, men troligen för en ganska lång tid framöver.

Således måste Gustav Mahler (1860-1911) figurera på något sätt i denna adventskalender. Och inte är det särskilt svårt att hitta en orsak till att skriva några rader om honom samt att dela något som han skrivit.

I april 1903 dirigerade han nämligen Lviv symfonikerna (Академічний симфонічний оркестр Львівської філармонії). På programmet stod Ludwig van Beethovens sjua, ouvertyren till Beethovens opera Fidelio (ursprungligen Leonore), Le carnaval romain av Hector Berlioz samt ouvertyren till Richard Wagners “Tannhäuser”. Men det var inte nog med det, enär han även framförde sin första symfoni. Publiken måste ha varit mätta och belåtna när de gick från den konserten.

Det är inte vidare troligt att Mahler kostade på sig en sväng om i när han besökte Lviv. Han var inte någon som tyckte om fester och alkohol drack han överhuvudtaget inte (nästan). Däremot åt han rågbröd och äpplen, och det var även så att han under en tid nästan uteslutande åt just rågbröd och äpplen. Orsaken var hans ständigt trilskande mage och hemorrojder. Det skulle visa sig att rågbröd och äpplen inte var något recept för att få brukt på dessa magproblem, då han faktiskt nästan höll på att förblöda av en brusten hemorrojd. Trots rågbröd och äpplen! Tur var väl det att han bara nästan strök med, utan fick leva i några år till. För vad hade vi gjort utan till exempel hans femma, som han slutförde sommaren 1902. Han hade dessutom året före gift sig med sin älskade Alma (född Schindler), trots alla förmaningar att han inte borde. Enligt de Alma-hatande Mahlerianerna ledde detta giftermål till hans förtida död. Om detta tvistar de hyfsat olärda, och lär göra så till tidernas slut.

Men vi ska inte tvista om detta, utan istället lyssna på något av denne märkvärdigt formidabla tonsättare. Och det blir vare sig ettan eller femman. Vi dra därför iväg med ett riktigt brak rakt in den härliga och heltokiga åttan. Jag har inte någon särskild favorit bland Mahlers kompositioner (utan älskar alla och envar), men blir jag alltid lika uppsluppen när jag hör åttan. Och det behövs ju så här på snart årets mörkaste dag. Jag hoppas att det kommer en dag då jag kan få bevista ett framförande av denna musikaliska explosion. Ibland föreställer jag mig att det vore höjden av musikalisk lycka.


Gustav Mahler år 1909 vid sommarstället i Toblach.