Dagens anteckning – 9 september 2025
Category: by sophie engström
Tags: Dagens anteckning, Grażyna Bacewicz, Litauen, Vytautas Bacevičius
Något av det mest polska jag känner till är tonsättaren och violinisten Grażyna Bacewicz (1909-1969). Det var nämligen genom henne som den polska musikvärlden bortom Fryderyk Chopin, öppnades för mig. Efter min bekantskap med henne kom många andra tonsättare efter. Det var kanske därför som jag höjde ett förvånat ögonbryn när jag uppmärksammade att hennes bror ansåg sig vara litauer snarare än polack. Vytautas Bacevičius, som han hette, var även han en banbrytande tonsättare, samt pianist. Och idag är det 120 år sedan han föddes.
Vytautas Bacevičius föddes precis som systern i Łódź, och han skulle, som Grażyna, också tidigt utmärkta sig för sin stora musikaliska begåvning. Fadern såg sig som litauer och mamman såg sig som polack, och Vytautas skulle vara den enda av barnen som valde pappans nationella identitet. I början av 1920-talet tog han sin examen vid musikkonsetvatoriet i Łódź, men när Grażyna, mamman och de andra barnen flyttade till Warszawa, styrde han och fadern sin kosa till Kaunas och Litauen istället. Där fortsatte Vytautas sina studier vid deras musikhögskola. Därefter flyttade han till Paris för att studera filosofi vid Sorbonne, samt vid den ryska musikhögskolan för den ryska diasporan. Under 1930-talet var han en flitigt anlitad pianist och han turnerade över praktiskt taget hela världen, samtidigt som han undervisade på sitt gamla lärosäte i Kaunas. Under en av sina turnéer i Sydamerika bröt andra världskriget ut, och han kunde inte återvända till Europa. Han flyttade därför till New York, där han skulle bo fram till sin död 1970 (alltså året efter systern Grażyna).
Vytautas Bacevičius skrev sina första alster nio år gammal, fast det skulle dröja till det att han var 16 år gammal innan hans första verk uppfördes för publik. Under studietiden var han mycket influerad av den ryske tonsättaren Aleksandr Skrjabin och fransmannen Claude Debussy, men under 1930-talet skrev han en balett (“Tourbillon de la vie. Poème électrique”) som många betecknar som ett avantgardistiskt manifest. Det är därför som man brukar mena att Vytautas Bacevičius var en av de första avantgardistiska tonsättarna under mellankrigstiden. Dessa tankegångar, hans musikfilosofi, skulle han utveckla under resten av sin livstid. Vytautas menade att musik är ett uttryck för inre känslor och erfarenheter, i dess absoluta mening, och att detta bäst återges genom atonal musik. Hans syn på musik skulle också färgas av hans stora intresse för ockultism och parapsykologi, och det var av den anledningen som han på 1960-talet skulle skapa ett musikaliskt uttryck som han kallade “kosmisk musik”. Musiken skulle enligt honom återspegla människans inre värld, och han åstadkom flera av sina verk med hjälp av en slags automtskrift där han registerade sin inre värld. Som exempel kan man ge hans sjätte symfoni från 1960, med titeln “Cosmic”, som en produkt av denna teknik.
Under hela sitt liv skulle han dessutom brevväxla med sin familj i Polen och Litauen, och jag föreställer mig att det måste vara den där inre spänningen i familjen, mellan det polska och litauiska, som skapade hans självständiga intellekt. Något som också torde vara en av förklaringarna till varför två av barnen i familjen inte bara blev skickliga solister utan även egensinniga och banbrytande tonsättare.
Här går det att lyssna på några av hans verk.
