viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

En försiktig sol har under dagen omsorgsfullt trängt igenom ett tunt lager av kondens och varligt riktat sina strålar mot staden. Och människorna där nere har stannat upp, kikat lite ovant mot skyn, som om de önskat försäkra sig om att det verkligen var solen som valt att lysa upp deras tillvaro. Det har understundom varit svårt att övertyga sig själv om att det fortfarande är december, och att vi ännu inte lyckats pressa förbi vintersolståndet.

Men innan någon vet ordet av har solen brådskat ner bakom horisonten, som om den kom på sitt misstag att skina upp som en vårsol. Efter sig lämnar den en himmel med en blekblå förnimmelse av att det varit något av en solig dag. Som om allt vore en hägring. Trädens nakna fysionomier spretar med sina knotiga grenar, ivrig avtecknas mot den ljusa blå färgen innan även den har förpassats till minneskartoteket över dagar som gått ut tiden.

Av någon anledning har dagen inte bara ackompanjerats av en vilsekommen vårsol utan även av tonsättaren Franz Xaver Richters (1709-1789) Sinfonia nr 29 i g-moll, tonsatt någon gång före 1760, men troligast någon gång mellan 1735 och 1740. Det är ett vackert om än mörkt och skirt verk, som stundtals formar ett oroligt och dramatiskt landskap. Verket balanserar, som det står i CD:n konvolut, skickligt mellan barockens strama formspråk och den klassiska stilen, som på den tiden var en stil på frammarsch. Richter tillhörde dock en skola som inte ville omfamnade den nya musikstilen, och han blickade därmed hellre bakåt mot fugor och kontrapunkten, men trots det finner man alltså spår av nya influenser i nämnda verk.

Den sats som man tydligast kan höra dessa nya inslag är i den första satsen, (Adagio – fuga – Adagio- fuga da capo) och det finns de som menar att man i den satsen finner ett frö till det som under 1700-talets senare hälft skulle utvecklas till symfonier. Och det är också den satsen som har hörts i mitt inre under dagen.