viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

Det fanns en tid när det ansågs som något fördelaktigt om man hade många strängar på sin lyra. Man kunde på den tiden ägna sig åt flera områden utan att för den sakens skull anses vara provocerande inkonsekvent eller alltför ombytlig. Så gällde även på Jan Engels tid, men han hade inte någon lyra att spela på, för han var violinst och verkade under 1700-talets senare hälft som kapellmästare i orkestern i Sankt Johannes ärkekatedral i Warszawa. Jag har dessvärre inte lyckats få fram var eller ens när han föddes, men hans dödsdag lär vara fastställd till den trettionde juni 1788.

Men som ni redan förstått satt Jan Engel alltså inte bara i ovanstående katedral och harvade på sin violin. En morgon år 1772 vaknade han nämligen upp med idén att han skulle startade ett tryckeri. Och han skulle också förverkliga sitt påfund. På sitt lilla tryckeri, som låg på gatan ulica Krzywe Koło i Warszawa, skulle han sedermera publicera flera verk av olika tonsättare, men också några, eller möjligen alla, av sina egna tolv symfonier. Flera av dessa, samt andra verk av Engel, finns bevarade till våra dagar. På så sätt var Jan Engel inte bara violinist, utan även förläggare.

Ikväll hade jag den stora förmånen att få höra Krakóws filharmoniska orkester framföra Jan Engels Sinfonia i G-dur från 1772 under ledning av dirigenten Michał Klauza. Stycket är livligt och optimistiskt till sin karaktär, och bär flera drag av Joseph Haydns tonsättarkonst. Det är dock för mig oklart vilken symfoni i ordningen av Engels symfonier som verket torde vara, då jag inte heller här har funnit någon trovärdig källa som sammanställer hans tonsättningar.

Det är svårt att inte dröja sig kvar vid tanken på att 1772 var ett ödesdigert år för invånarna i Engels hemstad Warszawa. Det var året som Preussen, Tsarryssland och Habsburgska riket slöt ett avtal om att upplösa det Polsk-Litauiska samväldet. Hur kunde Jan Engel mitt i den politiska oreda som rådde, skriva ett så ljust verk, kan man rimligen fråga sig. På detta har vi inga svar. Det verkar nämligen inte finnas nämnvärt biografiskt material bevarat om Jan Engel.

Under kvällens konsert fick vi också höra Max Regers orkestering av åtta sånger tonsatta av Franz Schubert, som framfördes med känslosam inlevelse av den utmärkta tenoren Patrick Kabongo. Det var nästan svårt att hålla tillbaka tårarna under “Erlkönig” (D 328), där Kabongo mejslade ut den döende sonens yrande om Erlkönig, feernas konung, som enligt tysk folksägen ska ha haft som uppgift att lura barn in i döden.

Kvällen avslutades dock lika optimistiskt som den inleddes, med ett energifyllt uppförande av Francis Poulencs dansanta och livsbejakande Sinfonietta (FP 141) från 1947. Och genom ett fönster till mitt hjärta letade sig plötsligt en stråle av hoppfullhet in.