viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

Efter flera misslyckade försök hittar jag slutligen en plats för att inta min medhavda matsäck. Platsen är perfekt, skulle man kunna säga, vid en strandkant och i skuggan av ett väldigt träd. Tystnaden är förvisso inte total, en avlägsen bilväg hörs surra på avstånd, men ljudbilden upptas främst av små skvätt när fiskarna fångar insekter som vågat sig på att nudda vattenytan, och de vackra trollsländornas surr. De blåaktiga därborta kallas för blå jungfruslända. De svävar fram över vattnet i jakt på något som trollsländor anser vara matnyttigt eller bara efter en partner. Efter att de parat sig lägger honan sina ägg i något av alla vasstrån, och det kommer att ta över ett år innan äggen blivit fullbildade blå jungfrusländor. Jag följer deras flykt genom luften, och ser hur de svävar runt varandra som de iscensatte en dansföreställning bara för mig.

Plötsligt bryts tystnaden av en bil vars hjul skapar ett knastrande ljud när de rullar över gruset på vägen. När bilen kommer fram till min plats bromsar den in, svänger, backar beslutsamt in och stannar precis vid strandkanten. Mannen öppnar bildörren och något som någon kanske kallar för musik strömmar ur dess plåthölje. Lyckligtvis stänger han av det oväsen som någon kanske kallar för musik. Mannen hoppar ur bilen och möter min förvånade uppsyn med orden “Ska ni fiska?”. När jag svarar nekande på hans fråga ser han mycket nöjd ut.

Man kan således dra slutsatsen att mannen tillhör en av alla fritidsfiskare i Polen. Om man cyklar längs med Wisła syns de överallt. Men ingen verkar veta exakt hur många de egentligen är, ty även om man måste ansöka om fiskekort för att fiska sägs det att det finns många som struntar i det. Om mannen, som nu står vid sin bil redo att plocka fram sin utrustning, har fiskekort är oklart. Och med tanke på hur han svängde in på min (!) picknickplats kan man ju undra om han ens har körkort.

Nu öppnar han glatt bagageluckan och plocka ut två pinnar som han efter omsorgsfullt funderande beslutar att ställa i en viss vinkel. Sedan plockar han ut ett fiskespö och en liten ask med något levande som han trär på något på spöet innan han sätter fiskspöet i pinnarnas klyka. Fiskspöet ger ifrån sig en tutande signal när agnet kastas i vattnet. Sedan upprepas samma procedur med nästa fiskspö, men det spöet verkar ha vett att hålla truten. Därefter kommer det ut en stol ur bilen, med tillhörande bord, en flaska vatten och sist men inte minst ett paket cigaretter. Han hinner precis tända en cigarett och sätta sig i stolen innan fiskspö nummer ett ger ifrån sig en tut, men efter att ha dragit in sitt lockbete tycks mannen konstatera att fiskarna har lyckats uppfinna ett sätt norpa agnet utan att fastna på kroken. Han muttrar något jag inte vill höra, och dessutom har jag redan packat ihop min picknickfilt och ska just cykla vidare. “Do widzenia”, på återseende, säger jag, och han svarar dito med cigaretten mellan läpparna.

Före och…

… efter