Facebook – viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

Vi befinner oss på något socialt medium när vi möts i denna text, och när man befinner sig på dessa plattformar är det ju bara självklart att vi också reflekterar över vilka vi möter där och under vilka förutsättningar. De senaste dagarna har många flaggat för att de tänker lämna olika sociala medier i protest mot ägarna eller upphovsmännen. Några föreslår en återgång till den traditionella adressboken. Även jag har lekt med den tanken, men när jag försöker föreställa mig en tillvaro utan sociala medier känns världen väldigt trång. Faktum är att jag ens har svårt att se hur den skulle te sig. Ett liv helt AFK verkar föga stimulerande.

Men faktum är att det redan är ganska många som de facto har lämnat exempelvis Facebook. Ty av dem som befinner sig på Facebook, befinner sig de flesta sig egentligen inte ens där. De har Facebook enkom för Messenger, och ser överhuvudtaget inte något som publiceras i deras flöden. (Det ger ju oss andra “pratkvarnar” en hel del frihet.) Jag har själv flera sådana där inaktiva konton som jag inte vet vad jag borde göra med, vilket oftast leder till att jag avslutar sådana virtuella “vänskaper”. De som aldrig publicerar något har det gemensamt att de bor i länder som Polen eller Sverige.

Men mitt flöde på Facebook är alltid annat än tomt på aktivitet, och det är praktiskt taget nästan bara ukrainare som postar något (med några trevliga svenska och polska undantag). Ukrainarnas postningssvada tycks vara outsinlig. En ström av kreativa och uppfinningsrika människor, helt orädda för andras dömande blickar. Jag kan inte ens urskilja någon särskild skillnad mellan generationer. Alla dessa postningar är som en slags virtuella röksignaler som skickas ut, med bilder från deras liv, och som ofta handlar om kriget. Därför skulle det för mig kännas förmätet att lämna flödet och enbart använda Facebook som en telefonbok eller chatt. Ty jag inbillar mig att genom att jag visar att jag ser, faktiskt också bidrar till att lätta något på den börda det innebär att leva i ett land som utsätts för Rysslands aggression. Därtill har jag med hjälp av dessa ukrainare också hittat vägar till att bistå ekonomiskt eller bara praktiskt. Jag försöker ibland föreställa mig hur den ryska aggressionen mot Ukraina hade tett sig om jag inte hade haft sociala medier, och bara hade haft traditionella medier att tillgå. Det hade nog varit påtagligt mycket lättare att förtränga att andra lider, samt att hemfalla åt självupptaget navelskådande.

Och som avrundning kan jag tillägga att något som tycks förbigår dem som vill lämna sociala medier för att de är frustrerade över ägarna, är att sociala medier faktiskt inte bara handlar om att synas, utan även att se andra.

Som illustration till detta inlägg väljer jag en målning som jag nog inte hade hittat om det inte vore för Facebook. Konstnären är Nikanor Onatskyj (1875–1937), student till Ilja Repin och grundaren av konstmuseet i Sumy, Ukraina. Målningen heter “Solrosor” (“Соняхі”) och årtal för tillkomst är för mig okänt.

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag är på många vis en gammal räv. En gammal sociala medier-räv. Jag har varit med nästan från begynnelsen. Eller, det stämmer ju inte alls, men jag fanns på sociala medier långt före de flesta andra. Till och med före Facebook eller Twitter dök upp.

Då var det mycket lek, och navigering. Man sökte upp varandra, de som hade liknande intresseområden. Vi möttes över nationsgränser och åldersgrupper. Våra möten ledde ofta till att våra perspektiv förändrades. Att vi fick fick in nya tankar som förändrade våra tankebanor. Ibland till det bättre. Ibland var de irrvägar som man senare släppte (eller kanske finns det någon som irrar vidare i ett oändligt frågetecken).

Det som ändå var utmärkande var att tonen var till övervägande del god. Om någon kom in i ett sammanhang, där den inte tyckte som de andra, var man oftast artig. Jag minns väldigt få tillfällen där en diskussion gick överstyr. Man försökte förstå. Inte förinta varandra.

Sociala medier var också en plats för de lite blygare och de mindre självsäkra personerna (mig själv inkluderat). Här kunde vi får utlopp för vårt behov av kommunikation, utan att riskera att få tillmälen slängt efter oss. Självklart fanns det situationer där tongångarna var hårda, men de var på ett annat vis än idag. Hårda, men med vårdat språk. (Överhuvudtaget var skriftspråket på internet bättre än idag.)

När jag ser på kommunikationen på Facebook eller Twitter av idag, så undrar jag vad som hänt. Är det så att vi nästan aldrig har något trevligt att säga varandra? Jag ser nästan aldrig de som skriver något trevligt om någon. Jag ser så väldigt sällan de som ger beröm till en någon annan, förutom om personen inte redan är känd skribent eller innehar en upphöjd position i något annat sammanhang.

Det jag ser är inte sociala medier. Det är asociala medier.

Men det är klart. Det är inte alltid av ondo. På många vis är det bra att fler engagerar sig i ett förhållandevis öppet samtal. Det är snarare hur man säger vad än att man säger, som gör att jag blottlägger min skepticism.

Jag frågar mig vad det beror på. Det finns olika sätt att tolka det. Den mindre snälla tolkningen är att de som befann sig på sociala medier i dess barndom hade andra intressen som upptog stora delar av deras liv. På så vis berikades också sociala medier. En annan, kanske snällare tolkning, är att debattklimatet i världen har blivit grövre. Att språken har förändrats och påverkats av… oklart vad. Man brukar ju skyllda på populärkulturen… Hiphopen? Ja, det måste vara hiphopen.

Vad bör då göras? Jag själv försöker alltid hålla god ton. Det påverkar sällan mina sk samtalspartners, men det får mig att må bättre. Det är egentligen mitt enda recept, att själv använda en god ton, och inte angripa, utan försöka skapa förståelse för att det finns olika positioner. (Det händer att man misslyckas med att hålla den goda tonen, men då kan man ju alltid försöka vara bättre näsa gång.)

Vissa slag är till synes redan förlorade. Gräsrötternas politiska diskussionerna på ex Twitter eller Facebook är totalt omöjliga. Om man är en själ med den typ av sensibilitet som jag har, så blir man bara ledsen och tappar tilltron till mänskligheten. Och det är precis dithän vi inte vill.

Avslutningsvis kan jag säga, att jag förväntar mig mina glada eller snälla tillrop. För det är ju så att jag kanske kritiserar just dig… Men det kanske kan ge dig lite annat perspektiv.