viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 5 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Ćwiklińskiej”, förkunnas det karskt från högtalarna på bussen. Den förinspelade rösten är lite rosslig, sådär som den kan vara efter ett paket cigaretter och en helkväll på en stökig bar. Men mina tankar uppehålls dock inte alls av röstens eventuella festande, utan de fastnar vid namnet på den utropade hållplatsen och gatan som avses. Vem är det som fått äran att ge namn åt denna hållplats i stadsdelen Prokocim i ytterkanten av Krakóws karta? “Mieczysławy Ćwiklińskiej” läser jag på Google maps. Ingen klocka ringer. Nä, jag vet inte vem denne
Mieczysław Ćwikliński månde vara, tänker jag. För mitt inre försöker jag föreställa mig honom. Han kanske var militär, spekulerar jag och ser, av någon anledning, framför mig en man med liten gles mustasch, medaljer som hänger på bröstet och en skärmmössa som glänser mot kamerans lins.

Det är först när jag kommer hem och sätter mig för att söka reda på denna gatas namngivare, som jag inser mitt misstag. Det är inte någon militär med medaljer på bröstkorgen, utan en kvinna som gett gatan dess namn.

Mieczysława Ćwiklińska (1879-1972) tillhör en av centralfigurerna i den polska teater- och filmvärlden. Hon föddes i en teaterfamilj och debuterade tidigt som skådespelerska. Under tidigt 1900-tal tillhörde hon också en av de främsta på den polska operettscenen, och skolningen fick hon bland annat i Paris. 1933 debuterade hon som 54-åring på vita duken. Hon skulle sedermera stå med på rollistan i flera namnkunniga polska komedier, och ansågs av många tillhöra den främsta av komediskådespelorskorna i landet. Under den tyska ockupationen av Polen arbetade hon däremot som servitris i Warszawa, och hon stannade där under hela Warszawaupproret år 1944.

Jag hade egentligen inte tänkt att uppehålla mig vid män, eftersom rösten på bussen faktiskt ledde mig till en kvinna, men jag vill ändå nämna Mieczysława Ćwiklińskas tredje och siste make. Marian Steinsberg (1887-1943), som han hette, var en polsk bokhandlare och förläggare av judisk börd. De båda var gifta mellan 1933-1939. Marian Steinsbergs förlag gav bland annat ut dikter av en grupp beryktade poeter som kallade sig för Skamander, som främst var verksamma under 1920-30-talet. De värjde sig mot den nationalistiska och patriotiska diktningen som fram till dess hade varit den tongivande inriktningen inom polsk poesi. Julian Tuwim, Zuzanna Ginczanka och Jan Lechoń är väl några av de mest kända inom denna gruppering.

När tyskarna tågade in i Polen flydde Marian Steinsberg till Schweiz med hjälp av ett falskt pass, men han avslöjades snart och skickades till Warszawas getto, där han sorgligt nog avled på grund av svält året före Warszawaupproret. Mieczysława Ćwiklińska fortsatte med sitt värv efter andra världskriget och skulle livet ut stå på scenen. Året innan hon avled turnerade hon bland annat i USA och Kanada. Hennes verksamma år inom skådespelaryrket löpte från 1900 till 1972. En gigant inom teater- och filmvärlden, med andra ord. Väl värd många medaljer på bröstkorgen.


Mieczysława Ćwiklińska år 1937.


Porträttet på Marian Steinsberg är skapat av Witkacy.

Dagens anteckning – 4 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är ju givetvis förfärligt, men det måste medges att man har blivit en sådan där torr typ som tänker på Ludwig van Beethoven nästan dagligen. Ja, jag skulle till och med kunna tillstå att jag tänker på honom dagligen. Detta innebär dessvärre att jag dessutom tänker på den olyckssalige Napoleon Bonaparte nästan lika ofta. De två går ju på många sätt hand i hand. Fast jag vet inte om det där senare, Ludwig van Beethoven skulle nog inte alls vilja hålla Napoleon i handen, och inte för att han behövde det heller. Han redde sig själv, så att säga.

Nåväl, denna torra syssla, alltså att tänka på Beethoven, innebär även att jag hör Elmer Diktonius röst inne i mitt huvud, ja, faktiskt nästan varje dag. Se nu inte så bekymrad ut, allt har en mycket rimlig förklaring. Elmer Diktonius läste nämligen in sin dikt “Beethoven i Hammarby“, och denna inspelning har sedan jag hörde den första gången liksom hängt med bland mina hjärnvirvlar. Beethoven var nu faktiskt aldrig i Hammarby, förutom i Elmer Diktonius fantasi, vilket förstås var fint, men det får mig att undra om Beethoven någonsin besökte dagens Polen, och hör och häpna, det gjorde han.

År 1806 var han på resande fot tillsammans med prins Lichnowsky (1761-1814) i Schlesien, och de tillbringade en tid tillsammans på prinsens residens i Opava, som ligger i dagens Tjeckien. En del källor gör gällande att Beethoven under denna resa egentligen var på flykt undan Napoleon. (Beethoven hade tidigare hyllat Napoleon, men år 1806 hade han inte mycket till övers för den franske kejsaren.) Nå, det ena ledde till det andra, och plötsligt var han gäst på slottet i Głogówek, som ligger i dagens Polen.

Slottets ägare var vid denna tidpunkt greve Franz von Oppersdorff (1778-1818), som lär ha varit mycket förtjust i Joseph Haydn. Men mycket tyder på att han även vurmade för nämnde Beethoven. Under sitt besök på slottet i Głogówek gav Beethoven flera konserter, eftersom greven hade en egen orkester. Ett av alla verk som framfördes var Beethovens andra symfoni (op 36). Familjen ska under flera år ha bevarat det klavikord som Beethoven spelade på under sitt besök.

Men berättelsen om Beethoven i Polen slutar inte här, enär greve Franz von Oppersdorff erbjöd Beethoven en ansenlig summa pengar för att skriva en symfoni tillägnat greven själv. Det finns många teorier om vad som hände därpå, och ett som är säkert är att Beethoven egentligen redan hade inlett arbetet med sin femte symfoni. Tanken kan ha varit att avsluta arbetet med den under resan tillsammans med prins Lichnowsky. Men det var inte femman har tillägnade greve von Oppersdorff, utan istället hans fjärde symfoni (op 60). Varför han inte tillägnade den femte symfonin till greven är höljt i historiens dunkel, men kanske berodde det på att greve Franz von Oppersdorff var, som nämndes ovan, mycket förtjust i Haydn, och den fjärde symfonin är inte lika känslomässigt stark såsom den femte, vilket innebar att den fjärde passade grevens sinne för musik bättre.

Så var det med berättelsen om Beethoven i Polen. Nåja, kanske inte riktigt lika underhållande som Elmer Diktonius dikt om Beethoven i Hammarby. Men ändå.


Beethoven år 1806.


Slottet i Głogówek.


Elmer Diktonius dikt “Beethoven i Hammarby”.

Dagens anteckning – 3 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Vi håller oss kvar en stund i Planty. Jag tror inte att ni misstycker, för visst är här lungt och skönt. När man har tröttnat på att insupa den vackra miljön och känna hur historiens vingslag löper mellan träden (varför man nu skulle tröttna på det), kan man uppehålla sig en stund kring de plaketter med namn på, som återfinns på några av bänkarna. Bland namnen möter du sådana som på något sätt haft, eller fortfarande har, en koppling till Krakóws litterära värld. Du kan träffa Wisława Szymborska, Czesław Miłosz, Zuzanna Ginczanka, och till och med svenske Tomas Tranströmer. Men jag tänkte vi skulle bekanta oss med Polens Virginia Woolf. Aniela Gruszecka (1884-1976), som hon hette, brukar nämligen kallas så.

Aniela var bördig från en familj som verkade i litteraturens tjänst. Hennes pappa, Artur Gruszecki, föddes i Sambir (som idag ligger i Ukraina) var författare och litteraturkritiker. Han studerade inledningsvis juridik på universitetet i Lviv innan han flyttade till Kraków och grundade flera inflytelserika litterära tidskrifter. Aniela själv debuterade 1913 med “I solen” (W słońcu). Men det är i verket “Äventyr i ett okänt land” (Przygoda w nieznanym kraju), från 1933, som vi kan hitta likheterna mellan Aniela Gruszeckas och Virginia Woolfs författarskap, och då särskilt den senares roman “Mot fyren” (som utkom 1927).

I båda verken kan man tydligt urskilja konflikten mellan de manliga och kvinnliga världarna, och en kvinnas längtan till närhet med en annan kvinna. Huvudkaraktären i Anielas roman motsätter sig, precis som huvudkaraktären i “Mot fyren“, att kvinnor ska underordnas männen och hon upprörs när hennes konstnärskap inte tas på allvar. Aniela Gruszecka gjorde heller aldrig någon hemlighet av att hon hade inspirerats av Virginia Woolf när hon skrev “Äventyr i ett okänt land“, och hon var därtill den första att översätta Woolf till polska.

När “Äventyr i ett okänt land” utkom fick den mycket fina recensioner och Aniela Gruszecka fick till och med priser för sin modiga roman. Men i 1930-talets Polen fanns det också mycket konservativa krafter, och en feministisk röst i litteraturen ansågs inte önskvärd av dessa. Romanen glömdes därför bort, och Aniela ägnade återstoden av sitt liv åt historiska romaner för ungdomar. Enligt flera källor lever denna roman tyvärr alltjämt i de bortglömdas dalgång. Men nu torde det väl ändå vara hög tid att lotsa fram den till bokhandlarnas skyltfönster. Ämnet ligger ju dessvärre fortfarande i tiden.


Planty på 1970-talet.

Dagens anteckning – 2 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I Planty råder en slik krispig måndagstystnad som nog bara kan uppstå på vintern. Inte många söker sig hit när temperaturen sjunker till nollstrecket. Platsen överlämnas då till några enstaka individer. Nu kan man urskilja varje samtal och vilka språk de förs på.

Där talas det, föga förvånande, polska, med sina mjuka diftonger, och där kan man höra ukrainiska bölja över sina språkliga vidder. En grupp spanjorer guppar fram över sina vokaler. Inga lövs prasslande, under mina fötter, stör denna kommunikativa symfoni. Löven har nämligen sopats bort av den alltid lika noggranna parkförvaltningen.

Utanför gamla universitet står redan en krakowitisk julkrubba (Kraków szopka) på plats bakom glaset till sitt skåp. På glasrutan har imman ritat förföriska ränder. Som om den har försökt förstärka ett slags romantiskt skimmer över denna vy.

Ett stenkast bort lyser det inbjudande från fönstren till den vördnadsvärda filharmonin i Kraków, som i år firar 80 år.

Katedralen i Wawel slår kvart i sju, medan några överförfriskade brittiska damer, med för grälla färger på sina jackor, fotograferar sig tillsammans med juldekorationerna nedanför Wawels fot. De verkar inte alls bekommaa av att dekorationerna ännu inte är upplysta.

Första dagen i vecka 49 är till ända och helgen vecka 48 har tagit slut, för att parafrasera bob hund.

Dagens anteckning – 1 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På buss 134 från Błonie till Zoo i skogen “Las Wolski” är det fullsatt till sista plats. Här trängs några exemplar av ryggsäcksfolk med vandringsstavar, en äldre kvinna utrustad i finaste kepsen med bärnstensfärgade paljetter och hennes väninna med sin färgglada täckjacka, förväntansfulla, ukrainska barn och deras mamma som ska till zoo, ett hipsterpar med kameran på magen, en dam i finaste söndagsdräkten på väg till Cafe Mech för att dricka te och äta kakor, och svenskar med ryggsäcken full av färdigbredda smörgåsar och kaffe. Alla leds med varsam hand uppför den branta backen av en busschaufför med stort skägg i bästa tomtefarstil och tatueringar på den kala hjässan.

Skogen Las Wolski är uppkallad efter stormarkalken Mikołaj Wolski (1553–1630), som efter ett långt och händelserikt liv slog sig ner i denna skog. Enligt många källor ägnade han en stor del av sitt liv åt svart magi och alkemi, men mot slutet av sitt liv ångrade han att han ägnat sig åt denna syssla, och grundade Camaldolese-klostret, som ligger kvar än idag. Det är också vid detta kloster som han ligger begravd.

Väl i skogen Las Wolski syns löven ligga i prydliga högar enligt naturens egen logik. Några fräken utmanar lövens bruna färgton och envisas med att spreta upp från jorden med sin gröna skrud. Träden står som brukligt med sina huvuden nedkörda i marken och med sina för årstiden nakna ben riktade mot himlen. Tårna viftar de förnöjt med i den nästan omärkbara vintervinden. En grupp stjärtmesar kommer förbi och sätter sig ytterst på trädens tår och solar sig en smula i de för dagen sista solstrålarna. Herr hackspett piper också förbi med sitt karaktäristiska läte. Kanske är det en duvhök som hörs i fjärran.

Dagens anteckning – 29 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Varje gång jag går förbi här, brukar jag snegla mot trappuppgången. Den brukar alltid gapa svart och hemlighetsfullt, men idag ser jag att det lyser inbjudande. Jag trycker näsan mot glasrutan i porten och ser till min begeistring rakt in i trapphuset. Jag ser ett vitt trappräcke som leder uppåt mot en för mig okänd övervåning. Däruppe någonstans vet jag att han bodde, den käre Kornel Filipowicz (1913-1990). Och det vita trappräcket är det, som lett honom upp för trapporna. Han gick kanske här i sina egna tankar när han kom hem från ett möte i vänners lag. Kanske tänkte han på sin katt eller funderade på om han köpt ordentligt med cigaretter. Eller så vandrade hans tankar till Wisława Szymborska, som bodde ett stenkast bort.

Hans tankar går, liksom trappan, uppåt, uppför trapporna.

Hans kortroman Pamiętnik antybohatera (En antihjältes memoarer), från 1961, handlar om en man som gör allt för att slippa ta ställning mot en diktatur, och när han väl förstår att inte diktaturen inte kommer skonar honom för att han har förrått alla runt omkring sig.

Jag börjar tänka på en dikt av Kornel, den käre Kornel. “Niewola” heter den, vilket betyder “Slaveri”. Jag vet inte varför den kändes så träffande en dag som denna, den svarta fredagen i november. Kanske för att mina tankar vid denna tid på året alltid går till tiden för undantagstillståndet i Folkrepubliken Polen.

I en totalitär stat
Kommer friheten
Inte att tas ifrån oss
Plötsligt
Över en natt
Från tisdag till onsdag
De kommer att långsamt snåla in
Ta bit för bit
(Ibland till och med ge tillbaka något
Men alltid mindre än de redan tagit)
Lite varje dag
I omärkliga mängder
Tills en dag
Efter några eller ett dussin år
Kommer vi att vakna upp i fångenskap

Men vi kommer inte att förstå det
Vi kommer att vara övertygade
Om att det är så här det ska vara
För så har det ju alltid varit.

(Mitt stapplande försök till översättning. Läs dikten i orginal.)

Dagens anteckning -28 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

De kommer i stora skaror om hösten. När de anländer till oss i södra Polen hörs deras skränande sätt att kommunicera i natten. Och med sig tar de en bit av havet. En slags hälsning från mitt avlägsna fosterland.

Det är möjligt att inte alla i Kraków här trakteras av skrattmåsarnas ankomst, men själv tycker jag att de är hänförande. Att få se hur de sveper in över Wisłas flodbädd och landar med ett förnöjt skrål. Det är egentligen bara ungfåglarns som övervintrar här. Det ser man, ty deras huvuden bär ännu inte den omisskännliga svarta kåpan som kännetecknar skrattmåsen. De vuxna skrattmåsarna, däremot, befinner sig långt ut till havs vid denna årstid.

Skrattmåsen är väl inte särskilt omtyckt, och det är ju ett öde den delar med de flesta andra måsfåglar. Fåglar som inte sjunger vackert, enligt det mänskliga örat, är sällan omtyckta av oss. Många associerar dem säkert på Hitchcocks film “Fåglarna”, och fnyser ogillande när de ser en måsfågel. Inte ens kortromanen “Måsen” av Richard Bach, har lyckats göra måsfåglarna mer omtyckta, trots att den boken faktiskt är något en hyllning till denna fågel.

Det är svårt att säga hur länge skrattmåsen har funnits i dessa trakter. Jag har inte funnit några källor på det, men däremot lär de vara nykomlingar i det skandinaviska landskapet. Man tror att det var på 1700-talet som de första paren häckande i södra Sverige, sedan har de successivt spridit sig norrut.

Här i södra Polen tycks de vara ganska sällsynta gäster, och förhållandevis omhuldade med särskilt skydd. Detta beror på att våtmarkerna, vilket är deras jaktmarker, hotas av utdikning samt att odlingarna breder ut sig.

På Wisła, nedanför Wawel, guppar de unga skrattmåsarna dock förhållandevis ohotade. Det är väl bara några gräsänder och svanar som är till lite förtret, då dessa är något flinkare på att fånga brödet som kastas till dem.