viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

Harpan lär vara ett av världens äldsta stränginstrument. Man vet att de fanns i Mesopotamien runt 3000 år före vår tideräkning, samt att de förekom i Asien under ungefär samma tid. Sedan spred de sig norrut och under antiken var de inte bara vanliga instrument utan förekom även i den grekiska mytologin. Släktingen lyran var ju Orfeus instrument. Men den förekommer faktiskt även i nordisk mytologi, där Brage ska ha spelat på harpa. Han ska enligt mytologin vara skaldernas gud, men faktum är att han delar den titeln med Oden, och eftersom den senare är mer känd har Brage hamnat i skymundan. Brages främsta uppgift i mytologin ska ha varit att skriva skaldestycken, som inom den nordiska mytologin kallas kväden, till gudarna och hjältarna. Och om man vill bli en duglig skald ska man vända sig till honom. Kanske kommer han till din undsättning, vem vet.

Nå, låt oss återvända till harpans historia. I många delar av världen föredrog man länge harpor som vi idag kallar för vinkel- eller bågharpan, som man höll i handen (likt lyran). Men i Europa började man bygga harpor med pelare och under 1600-talet utveckla dess teknik, genom att placera hakar på harpans hals, så att strängarna kunde bli kortare och man därmed fick fler toner. Århundradet därpå utvecklades den ytterligare, men nu var det pedaler som fästes på dess nederdel så att harpan kunde spela i flera tonarter.

Dagens harpor kallas för pedalharpor och har försetts med sju pedaler. Själva mekanismen är så komplicerad att jag knappt vågar redogöra för dess olika funktioner. Men mycket förenklat kan man säga att när harpisten trycker ner en av pedalerna roterar små skivor som kallas för gafflar. Dessa gafflar förkortar därmed den del av strängen som vibrerar, vilket i slutändan ger att harpan kan spela i alla tonarter. Utan att överdriva kan man alltså säga att det är mycket invecklat att spela harpa.

Det tyckte också en instrumentbyggare vid namn Johann Christian Dietz, som i början på 1800-talet byggde en klaverharpa, som såg ut lite som ett piano med strängarna placerade på höjden, ja, ungefär som om flygelns resonansbotten skulle stå rakt upp. Tanken var att den skulle bevara harpans klang, men vara mer lättspelad. Men det blev nog ingen framgång för detta instrument, ty ingen sådan har tillverkats sedan 1800-talet.

Ikväll hade jag dock det stora nöjet att njuta av en riktig harpa framföra Claude Debussys “Danses pour harpe chromatique avec accompagnement d’orchestre d’instruments à cordes” tillsammans med Sinfonietta Cracovia. När stycket framfördes för första gången 1904 fick den mycket svalt mottagande. Debussy anklagades bland annat för att vilja säga för mycket i ett och samma stycke. Tänk, det där senare kan jag relatera till.