viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

För exakt 286 år sedan föddes en man som skulle förändra Sverige i grunden. Ja, det kan man faktiskt utan övermått påstå, enär skalden Carl Michael Bellman (1740-1795) förändrades den svenska viskonsten så pass mycket att den aldrig skulle bli sig lik igen. Det har skrivits hyllmeter om inte hela bibliotek om nämde Bellman och jag vågar mig inte heller på en sammanfattning av hans liv, ty trots att han alltid funnits i mitt medvetande har jag en ganska luddig kunskap om vem han egentligen var. Det verkar dessutom finnas nästan lika många myter om honom som antalet visor han skrev.

Och skriva visor gjorde han. Man räknar med att han skrev över 1000 sånger och visor och de mest betydelsefulla torde vara Fredmans Epistlar med sina 82 sånger samt Fredmans sånger som räknas till 65 till antalet. Bland sångerna i den sistnämnda samlingen finns sång nummer 35 som nog nästan varje svensk någon gång hummat på. I bästa fall har man även sjungit sången i kanon. Jag syftar givetvis på sången “Gubben Noak“, som utgår från berättelsen i Första Moseboken om Noak som tydligen ska ha varit en hejare på att både odla vindruvor och dricka vin. Det här tog Bellman fasta på och skrev sålunda en visa som så snart den kommit ut på skillingtryck skulle bli omåttligt populär. Man skulle kunna säga att den ledde till något av ett genombrott för Bellman. Han återanvände faktiskt också melodin till sången “Björnen sover”, som om möjligt kan vara ännu mer populär, i alla fall bland förskolebarn.

Nå, man kan skriva oerhört mycket mer om Bellmans titaniska visskatt, men låt oss istället stanna upp vid det instrument han spelade på. Det är nämligen inte ovanligt att man hör de som säger att Bellman spelade på en luta, men så var det inte. Instrumentet han föredrog var nämligen stränginstrumentet cister, och eftersom Bellman spelade på en sådan kallas den ibland även för bellmanluta. Instrumentet föddes någon gång under renässansen och tros vara släkt med citole, som anses vara violinens anfader. Men trots det ingår cistern i familjen lutor, så man kan väl lite skämtsamt säga att taxonomin är lite rörig för detta instrument.

Redan från begynnelsen hade cistern metallsträngar och inte strängar av gjorda av djurtarmar, på det sättet kan man säga att cistern också har viss likhet med gitarren. Men där slutar också likheterna, ty cistern har oftast fyra eller sex strängar i par, vilket ger att den kan ha från åtta till tolv strängar sammantaget. Gitarren har sex strängar. Kanske var det en av orsakerna till att gitarren till slut drog det längsta strået och konkurrerade ut cistern på 1800-talet, alltså efter Bellmans tid.

Det är möjligt att Bellman hade många olika cistrar, men en av dem finns bevarad i ordenssällskapet Par Bricoles samlingar. Denna cister tillverkades 1781 av instrumentmakaren M.P Kraft. Efter Bellmans död sålde hans hustru, Lovisa Bellman, cistern till handlaren de Frèse, som sedan överlät instrumentet till en man vid namn Lemke som testamenterade den till sin dotter Maria som i sin tur sålde den till en man vid namn Julius Bagge, som sedan sålde den till en grosshandlare Söderström, vilken sedemera skänkte den till ovannämnda sällskap år 1897. Sålunda finns ett äkta exemplar av bellmanluta kvar ännu i våra dagar.

—

Porträttet av Carl Michael Bellman från 1779 är signerat Per Krafft den äldre