viewpoint-east.org

En sådan här dag, när julen dansas ut i Sverige (men i Polen fortsätter julgranar, julstjärnor och tomtenissar att pryda fönster och gator och torg fram till Kyndelsmässodagen den andra februari) kan man faktiskt uppehålla sig en stund vid Benjamin Brittens pianokonsert, då den har samma opusnummer som dagens datum, alltså den trettonde.

Britten skrev denna sin enda pianokonsert år 1938, strax innan andra världskrigets utbrott, och första framförandet skedde samma år. Mottagaret var dock förhållandevis svalt, och vissa recensenter menade att den var alltför teknisk och andra att den var för banal. Detta ledde till att Britten beslöt sig för att revidera verket efter andra världskrigets slut och därmed byta ut den tredje satsen mot en sats med mer vemodig karaktär.

Pianokonserten består av fyra satser. Den inleds med “Toccata (Allegro molto e con brio” som är en sats full av energi, iver och vitalitet. Därefter följer andra satsen, som kallas Walz. Sitt namn till trots är det inte valstakterna man fångas av, utan det förvridet och drömska tonspråk den bär. Den är både frånstötande och spöklik, och förbjudet lockande på en och samma gång. I originalversionen från 1938 följer “Recitative and Aria”, som är lyrisk och i det närmaste godhjärtad. 1946 bytte Britten alltså ut denna sats mot “Impromptu”, som är något mer reserverad och kylig, men möjligen också mer korrekt och passar eventuellt bättre till de andra satserna. I sista satsen marscherar konserten fram med “March (Allegro moderato)” mot det oundvikliga, men livfulla och effektfulla, slutet.

Det är ju alltid svårt att säga vilken inspelning som torde vara den bästa, men många menar att den främsta bland inspelningar är den med English Chamber Orchestra, där Britten själv dirigerar och Sviatoslav Richter är solist. Men själv föredrar jag en inspelning med Helsingborgs Symfoniorkester under ledning av Okko Kamu tillsammans med pianisten Ralf Gothóni (utgiven på Ondine, 1994). Ett av de tyngst vägande skälen till detta val är att min pappa kan höras på andra klarinett. Det är förståeligt också det viktigaste skälet. Men jag tilltalas och av Okko Kamus tolkning (som så ofta med denna min favorit bland dirigenter) som är djärv och egensinnig. Han lyckas plocka fram ett rikt spektrum av känslor, där värme, lidelse och eufori, blandas med burlesk humorism och en grutta ironi, vilket kanske särskilt är framträdande i den andra satsen. Det finns även ytterligare ett skäl till varför jag förordar denna inspelning framför andra, och det är att den innehåller både originalets tredje sats, samt dess reviderade efterträdare. Man kan sålunda lyssna till de båda och helt enkelt bestämma själv vilken av dessa satser man föredrar.