viewpoint-east.org

Jag vet inte hur ni inledde er vecka, men jag inledde den tillsammans med Arthur Honegger. Ja, jag tyckte det var en lämplig metod att ta sig an veckan. Först tänkte jag på hans pipsamling och funderade på hur många han kunde tänkas ha haft och om han rökte alla eller om de mest bara var skryt, och vart de tog vägen efter hans död. Ni som följer mig vet att jag ofta återkommer till Honeggers pipor. Det finns ingen särskild orsak till det och faktum är att det är helt obegripligt även för mig. Sedan övergav jag tankarna på hans pipor och började tänka på hans tredje symfoni, Symphonie Liturgique, från 1945-46, men eftersom jag redan har släpat er genom en beskrivning av nämnda verk tänkte jag istället att det kanske kunde passade sig bättre att berätta om Benjamin Brittens “Sinfonia da Requiem” (Op. 20) som skrevs 1940, och som Honegger troligen inspirerades av när han skrev sin tredje symfoni.

Britten skrev sin “Sinfonia da Requiem” efter det att han år 1939 hade fått ett önskemål från British Council (den brittiska motsvarigheten till Svenska institutet) om att skriva ett verk för att hylla att Japan firade 2600 jubileum som kejsardöme. Japan hade ännu inte gått med i andra världskriget, men de hade inlett ett blodigt anfallskrig på kinesiska fastlandet som Britten hade svårt att förlika sig med. Kontraktet till beställningen av verket dröjde och när han väl fick det undertecknade dokumentet hade han blott tre veckor på sig att slutföra verket. Som ni nog förstår var det en omöjlig uppgift att börja på ett nytt verk och han beslöt därför att utgå från sin Sinfonia. Verket, med sina tre satser, utgår från den romersk katolska dödsmässan, men har inga liturgiska element. Föga förvånande var japanerna inte helt förtjusta i hans bidrag till deras jubileum och han lär senare ha blivit uppläxad. Men enligt Britten själv var det inte tänkt som en förolämpning eller kritik av Japan och han hade varit noggrann med att förklara sitt verk när han lämnade över det till den japanska ambassaden.

Nåväl, jag vet inte om det lämpar sig precis att inleda veckan med rekviem, så låt oss därför återgå till Arthur Honegger och titta på detta lysande porträtt av honom från 1925 signerat Man Ray.