Dagens anteckning – 15 januari 2025
Category: by sophie engström
Tags: Bedřich Smetana, Dagens anteckning, Ludwig van Beethoven, Öra
Man säger ju att själens spegel är ögonen, men jag vidhåller att i mitt fall är det fel. Min själ sitter i mina öron. Det är genom att höra jag även kan se. Dagarna i ända lyssnar jag på studenterna och genom att höra vad de säger kan jag också se allt mycket tydligare. När jag inte lyssnar på studenterna lyssnar jag på musik. Det är inte en passiv aktivitet. Om man verkligen kan lyssna på musik, alltså på allvar höra vad som spelas – och inte spegla sin egen förförståelse av vad man tror sig höra – då ägnar man sig åt en konst, om än inte riktigt lika raffinerad som den musikerna ägnar sig åt.
Jag skulle önska att jag med det svenska språket kunde göra sådana vackra diminutiv, som exempelvis polska språket har förmågan att göra av ordet för öra. På polska kallas öra för “ucho”, och dess diminutiv blir “uszko”. Lilla örslingen, skulle man kunna översätta det med. (Jag vet att jag varit inne på samma tankebanor i andra frågor, men det här med diminutiv är något av en lidelse för mig.) Men mitt språk äger inte denna förmåga, vilket också tyvärr innebär att jag inte lika lätt kan uttrycka min vördnad för detta viktiga organ. Jag får istället ägna mig åt att smaka på, och njuta av, vackra ord kopplat till örat, så som hörselsnäckan, städet, örontrumpeten, hammaren och trumhinnan. Man får nöja sig med det lilla.
Tilläggas bör att jag hyser, som ni säkert redan förstått, en fruktan för att bli döv, och jag läser historier om Ludwig van Beethovens dövhet med hjärtat i halsgropen. Likaså är berättelserna om den tjeckiske tonsättaren Bedřich Smetanas (1824-1884) dövhet efter en komplicerad halsinfektion, ytterst uppskärrande.
Med andra ord har jag ett väldigt ömt förhållande till mina öron och min hörsel, vilket också innebär att det uppstår något av ett nödläge varje gång jag får problem med öronen. När jag därför fick en öroninflammation i höstas kände jag mig verkligen ynklig. Problemen med lockkänsla och susningar höll dessutom i sig ovanligt länge. Till råga på allt elände fick jag ytterligare en förkylning precis innan jag skulle flyga till Sverige, och jag kan meddela att flyga med pågående infektion i luftvägarna inte är tillrådligt, i synnerhet inte om man dessutom känner besinningslös skräck inför att ha problem med hörseln och öronen.
Idag gick jag således till doktorn för att beklaga mig över mina problem med mina örslingar. Det visade sig att det inte fanns något att klaga på gällande mina öron eller hörsel. Den felande länken är tydligen mina bihålor, som jag inte alls har någon särskild relation till. De är väl nödvändiga, men inte lika fängslande. Och inte känner jag något behov av att skapa något diminutiv av denna glosa. De får helt enkelt förlika sig med att jag bara ser dem som tomma hålor.
