viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 21 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Witold Lutosławskis cellokonsert från 1970 inleds med ett modigt, ja, faktiskt nästan uppnosigt, cellosolo som utgår från tonen D, och som sedan leds in i ett slags samtal med sig själv. Men snart bryts den ensamma cellomonologen av orkesterns inträde. Fast det är inte en bruklig bombastisk entré, utan ett trumpetsolo som tycks avbryta cellons ensamma kontemplation. Sedan följer en kamp mellan orkestern och cellon, som understundom tycks leda mot att cellon ska slukas av orkestern. Men istället slutar konserten ungefär där den började, alltså med en modig cello, som trots kollektivets bullriga dominans, lyckas behålla sin egenart och självständighet. Konserten är, som nog framgår, långt från lätt att framföra men kvällens solist, koreanskan Tea-Yeon Kim, hade inga svårigheter att axla den egensinniga cellons karaktär, och hennes prestation var helt enkelt briljant, samt likaså alltid lika fenomenala Krakóws filharmoniska orkester.

På programmet ikväll stod också Anton Bruckners Mässa nr. 2 i e-moll för blandad kör samt blås- och träinstrument. Ett lyckat val av verk, eftersom Krakóws filharmoniska orkester har mycket skickliga musiker i dessa stämmor. Verket präglas av dess kyrkliga form med gregoriansk körsång, men även av vackra och lågmälda solon av blåset. Understundom förfaller blåset nästan ha förvandlats till en orgel, men de når inte helt fram, ty det är som om något fattas i instrumentationen. Om jag vore Bruckner hade jag lagt till exempelvis pickolaflöjt och tuba. Nåväl, nu är jag (tack och lov) inte Bruckner, och verket är spännande, eftersom det just ger tillfälle att lyssna närmare på blåset.

Först ut under konserten var dock Benjamin Brittens Sinfonia da requiem från 1940, som skrevs på uppdrag av den japanska regeringen för att högtidlighålla 2600-årsjubileet av Japans kejserliga hus. Men när verket var färdigställt uttryckte den japanska regeringen sitt missnöje med att Britten hade valt att utgå från den kristna liturgin. Detta var, menade de, en förolämpning mot Japan. Britten i sin tur ville inte kännas vid denna kritik och förnekade att han hade haft någon avsikt att förolämpa. Sålunda fick Britten aldrig sitt honora för stycket. Uruppförandet skedde istället i New York året därpå och det skulle dröja till 1956 innan det sattes upp i Japan.

På dirigentpulten ikväll stod utmärkte Alexander Humala, som är den förre konstnärliga ledaren för Krakóws filharmoniska orkester. Han är dessvärre är en mycket sällsynt gäst hos oss i Kraków, och på många sätt fattas han oss.

Dagens anteckning – 26 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Och plötsligt så sjunger koltrasten igen. Som om det inte hade varit någon vinter, om det nu har varit det. Jorden snurrar sina varv i vanlig ordning, men det finns nog de som hävdar att jorden snurrar fortare än vanligt, och galnare på något vis. Kanske är det så att vår tid är den mest förryckta och och den yttersta av tider. Men det är ändå så att man kan sätta den tankefiguren på prov. Exempelvis med Brahms.

Nåväl, kanske snarare med hans tid, och vad han bland annat hade att säga om turerna kring kronprins Rudolf av Österrike. Det finns kanske någon som nu drar sig till minnes Mayerlingdramat som skedde den 30 januari 1889. Kronprinsen, som var en hopplöst degenererad knarkare, spelmissbrukare och ivrig bordellbesökare, och därav bärare av diverse könssjukdomar, sköt först sin unga älskarinna, baronessan Mary Vetsera, och sedan sig själv. Detta skakade givetvis hela Österrike i grunden. Rudolf skulle ju ta över efter fadern Franz Joseph, men sonens leverne var verkligen ett besvär för kejsardömet Österrike. Idag tror man att det kan ha varit så att han mördades. Av vem? Ja, säg det.

Precis som de flesta andra i Centraleuropa under denna, förfärades även Brahms av incidenten. I ett brev till sin vän Simrock uttryckte han att samtiden gav prov på extrema obehagligheter, som rakt inte hade skett på den gamla goda tiden. Uttryck som att “allt har hänt tidigare” hade nu verkligen fått sig en törn, och han radade upp andra händelser, så som att Ludvig II av Bayern hade drunkat, under mycket oklara omständigheter, i en sjö. Brahms samtid var unikt förfärlig, tycks han mena.

Brahms nämnde dock ingenting om tonsättaren Anton Bruckner, som hade mani på döda. Han krävde att få se kronprins Rudolf och hans älskarinna, men han släpptes inte in. Maniskt stod han utanför slottet i Wien och räknade fönstren. (Varför han räknade fönstren förtäljer inte historien.) Det finns andra märkliga vittnesbörder om Bruckner, så som att han bröt sig in för att bevittna när man hade grävt upp Ludwig van Beethoven ur dennes grav, och hur Bruckner lyckades snatta åt sig Beethovens huvud och springa iväg med. Men det är ju en annan historia.

Brahms får i alla tycka vad han vill, ty jag menar att det finns vissa likheter mellan olika tider, och ibland känns det som om tiderna möts och flätas samman, så som de sammanställter i byggnader i olika åldrar och stil. Jag skulle till och med vilja hävda att det kanske finns lite av 1890-talets centraleuropeiska galenskap i vår samtid.

Och just nu känns det till exempel som om just den där koltrasten var här förra året och sjöng precis så där vackert som han gjorde då.

Dagens anteckning – 7 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Pochmurna“. Smaka på det ordet. Lägg det på din tunga. Vad säger du? Visst smakar det lite murrigt och dovt. Nej, inte hotfullt eller illavarslande, utan snarare dämpat eller kanske, ja, kanske rent av lite sorgligt. Eller hur? Och det är inte alls konstigt eftersom det förhåller sig så att pochmurna betyder “molnigt” på polska, vilket av många nog uppfattas som lite sorgligt. Det är så passande ord för “molnigt” att det för mitt öra nästan låter lite onomatopoetiskt, som om molnen hade format sina läppar och plötsligt utstött “pochmurna”, med en stor suck. Ett slags molnens vokabulär.

Det polska ordet “smutna“, som betyder “ledsen” eller “sorglig“, känns däremot inte alls lika träffande. Ordet känns nästan lite futtigt eller smått. Som om man smuttar förstött på något. Lite sorgligt är det ändå att en så viktig känsla inte helt lyckas rymmas i detta polska ord.

Och sorgligt är det också att 2024 snart är till ända och jag har fortfarande inte förstått storheten med Anton Bruckner (1824-1896), trots att det i år har varit just hans år. En orsak kan ju vara att det inte har framförts så många verk av Bruckner här i Kraków. Men idag fylldes i alla fall min Bruckner-bägare med råge, då jag fick höra Krakóws alltid lika fenomenala filharmoniska orkestern uppföra hans åttonde symfoni (op 108). Denna gigantiska och mycket mångfacetterade symfoni, är, i mitt lekmanna öra, som ett orgelverk skriven för en symfoniorkester. Och för någon som har vuxit upp med en mor som var organist, är det hänförande att höra trombonerna, tuban, trumpeterna, wagnertuborna och hornen trampa fram tonerna som om de vore titaniska pedaler på just en orgel. Dessa stämmor briljerade dessutom idag, som så ofta med Krakóws filharmoniska orkester.

På tal om titan, det är ju namnet som Mahler under en tid kallade sin första symfoni. Jag inledde dagen med att lyssna på den symfonin för att värma upp inför kvällens konsert. De båda symfonierna skrevs nämligen nästan samtidigt. Mahlers första, och Bruckners sista slutförda symfoni. Sedan slutar egentligen likheterna mellan de båda, i alla fall i mitt tycke. Ty när den förra startar en brand i mig, känner jag snarare en intensiv nyfikenhet för den senare. Mahlers känslor svallar, men Bruckner trevar lite hit och dit, men tar aldrig till samma brösttoner. Det känns som om han utforskar alla möjligheter innan han bestämmer sig för varthän det ska leda. Vilket faktiskt inte alls är illa, så något av storheten med Anton Bruckner har jag idag nog ändå begripligt.