viewpoint-east.org

Svensk klockstöld

Category: by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

14 december 2021
Dagens okända
Fotograf okänd
År troligen 1927

Efter så många mustascher och tyngdlyftning, är det dags för några rakryggade gymnaster att göra entré. Det är fem enkla rörelser, som man ska göra i tät följd. Undertecknad kan intyga att rörelserna är befriande, om än möjligen inte särskilt muskeluppbyggande, så någon tyngdlyftare blir man nog inte av de där rörelserna.

Kvinnorna står på gården till ukrainsk-ortodoxa kyrkan Dormition i Lviv (på ukrainska Ставропігійний Храм Успіння), som med sitt karaktäristiska torn, Kornjakttornet, har en alldeles särskild plats i lviviansernas hjärtan. När tornet byggdes i slutet av 1500-talet stoltserade arkitekterna med att de fäste Galiziens största kyrkklocka i tornet. Men munkarna som tillhörde den intilliggande dominikanska kyrkan klagade, ty de menade att de inte kunde koncentrera sig på predikan eller bön när klockan exekverade med sitt klockspel. Klockan fick dock hänga kvar, trots munkarnas protester, och den blev stadens viktigaste klocka. Den kallade inte bara till bön, utan meddelade om bränder, naturkatastrofer, ringde för prominenta lvivianer som gått ur tiden, samt för militära hot. Och det var också ett militärt hot som blev dess slut. När Karl X Gustav på 1650-talet anföll det polsk-litauiska samväldet, kallad Potop av polackerna, flyttades klockan från tornet. Källorna anger dock inte var dem klämtar idag. Kornjakttornet står kvar än idag, och är tveklöst ett av de vackraste exemplen på renässansarkitektur i Ukraina.

Men efter denna utläggning om kyrkklockor behövs månne lite gymnastik. Nedan bjuds på Bertil Ugglas nacksving. Dock enkom för den med följsamma extremiteter.

En preussare i Lemberg

Category: by sophie engström, Galizien, Historia, Kåseri, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

13 december 2021
Dagens okända
Fotograf okänd
År okänt

Låt oss kampera ytterligare en stund med en mustaschprydd man. På bilden ser vi Ivan Savtjynskiy (Іван Савчинський) som av allt att döma var Galiziens starke man under 1900-talets början. 1913 deltog han i tyngdlyftartävlingen ”Ukraina” som arrangerades i Lemberg (idag Lviv). Huruvida han fick medalj förtäljer tyvärr inte de funna källorna. Vad de däremot säger är att vår Ivan var skogsarbetare i Podolien, före han började med tyngdlyftning.

Ivans val av mustasch var givetvis ingen tillfällighet. Mustaschen kallades, och kallas än idag, för “preussare”, “knävelborrar”, “pröjsare” och “kejsarmustasch”, det sistnämnda till följd av den tyske kejsaren Vilhelm II som gjorde denna prydnad populär.

Och förresten, Glad Lucia, gott folk!

Källa: https://sv.wikipedia.org/wiki/Mustasch

Gäst i Stockholm

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, music
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

12 december 2021
Dagens okända
Ignacy Warmuth
Träsnitt av Józef Łoskoczyński
År 1895

Nu går det inte att med säkerhet att säga, men det är ganska troligt att detta träsnitt utgår från ett fotografi. Låt oss i alla fall utgå från det, så vår adventskalender besparas uppfattningen att vara inkonsekvent. Ignacy Warmuth må helt enkelt vara med i årets upplaga, enär han har en särskild relevans för svenskspråkiga som intresserar sig för regionen Galizien.

Han föddes i en judisk familj i Kraków år 1853 eller 1858, och han uppvisade möjligt tidigt att han var en riktig sångfågel. Som ung utbildade han sig till operasångare i Wien, Paris och Breslau (idag Wrocław). Hans debut var i operan Faust av Charles Gounod. Han började sedan turnera flitigt, och år 1882 står han på scenen i Stockholm. Källorna ger dock något dunkel information om vilken scen han stod på. Var det Kungliga operan, eller Kungliga teatern? Uppgifterna säger vidare att han sjöng på svenska.

Förutom i provinsiella Stockholm, sjöng han även i Lemberg (idag Lviv), Warszawa, Kraków (förstås), vidare likaså i Italien, Österrike, Tyskland osv. 1905 lämnade han scenen för gott, och återstoden av sitt liv arbetade han som sångpedagog i Kraków, där han också avslutade sina dagar 18 år senare.

Så, nu kan ni bänka er för att se den två och en halv timme långa operan Faust.

En last med bröd

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

11 december 2021
Dagens okända
En bröddistributör
Ignacy Krieger
Omkring 1870

Vi dröjer oss kvar en stund bland Ignacys fotografiska skatt. Han hade ju en förkärlek för att fånga Galiziens brokiga befolkning, och det förefaller som han närde en särdeles förkärlek för det vanliga folket. Bland hans bilder återfinns endast få porträtt på kända personer.

Den här mannen var nog under sin tid, känd av de flesta i det kvarter han arbetade. Som bröddistributör måste han varit känd för alla och envar. Det ser tungt ut, och inte undra på det. Hans limpor ser ut att vara grandiosa. Var bröd alltid av denna storlek, på Ignacys tid? Eller var mannen på fotografiet väldigt kortväxt? Kan det kanske vara så att de monstruösa bröden har tillagats enkom för fotograferingstillfället? De kanske var bakade till ett särskilt högtidligt tillfälle, som tarvade rejäla brödbitar? Ignacy lämnade inga svar på dessa frågor. På sitt självklara och skarpsynta vis, fångade han denne distributör av bröd, och många andra av sorten “vanligt folk”, och därmed förtäljde han något om sin tid. Om hur folket faktiskt framhärdade sina liv.

Men nu är ni kanske hungriga, och därför tilldelas ni ett recept på ett väldigt polskt bröd, chałka, som förvisso egentligen kom med judarna under Polsk-litauiska samväldet. Judarna snappade upp brödet i dagens Tyskland, och de tyckte det var så gott att det fick bli sabbatsbrödet challah. Polackerna lät sig inspireras, och på det viset blev brödet också ett polsk bröd.

Det är dock inte troligt att det chałka som vår bröddistributör kånkar på. Till formen påminner de mer om det polska vete- och rågbröd (Chleb pszenno-żytni na drożdżach), som varje bagare med ett uns av självaktning än idag bakar.

En hatt utan pärlor

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

10 december 2021
Dagens okända
En huzul
Fotograf Ignacy Krieger
År 1883

Vi stannar kvar ett ögonblick vid 200-årsjubileet av slaget vid Wien. Ignacy Kriger passade också på att fotografera en namnlös huzul. Han har en vacker väst med brodyr, och vars mönster skvallrar om att det är inte omöjligt att han kommer från Peredhiria, en region som löper längst med Karpaterna, och med staden Tjernivtsi som huvudsäte.

Han har ingen hatt på huvudet, men väl hänger hatten ändå där. Den ser faktiskt inte riktigt ut som huzulernas hattar brukar göra. Huzulernas hattar, kallade krysania, är ofta täckta av iögonfallande pärlor, tyger i bjärta färger, snäckor, fjädrar och så vidare. Kanske har han bytt ut sin hatt, eller så är den här herren bara av annan smak.

Eftersom det inte blir någon Nobelfest ikväll, kan ni ju istället titta på en legendarisk film om huzulernas fantasieggande liv. Filmen heter Тіні забутих предків på ukrainska (till svenska skulle det kunna översättas med De gångna generationernas skugga) är från 1965, och var banbrytande i sitt slag. Regissör var den armenisk-georgiska filmaren Sergej Parajanov. Håll till godo!

Källa: http://nationalclothing.org/europe/15-ukraine/722-krysania-%E2%80%93-fancy-traditional-felt-hat-of-hutsuls-in-carpathian-ukraine.html

En kär huvudbonad

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

9 december 2021
Dagens okända
Kvinna från Podolien
Fotograf Ignacy Krieger
År 1883

1883 vankades det stor fest i Kraków, ty man skulle till att fira 200-årsjubileet av slaget vid Wien. Det var nämligen då, år 1683, som Johan III Sobieski (Jan III Sobieski) polsk kung, och tillika storfurste för Litauen, ingrep mot osmanerna som sedan en tid belägrat Wien. Osmanerna skulle kanske ha lyckats annektera hela Europa, om det inte vore för att den polske kungen satte stopp för dem. Detta är något som många polska nationalister än idag framhåller som ett ypperligt bevis på att Polen alltid står redo att försvara Europa. Hur det förhåller sig med en saken, ska vi inte dryfta här, ity vi istället ska förlusta oss i ett fotografi signerat Ignacy Krieger.

Som brukligt för denna adventskalender har vi ett fotografi av någon för oss okänd. Kvinnan på fotografiet är från Podolien. Hon har en vacker kappa, med brodyr på ryggen, samt fram vid öppningen. Längst ner skymtar hennes gula kjol fram. Vi har ju uppehållit oss en del vid huvudbonader i denna adventskalender, och ni kan nog tydligt se hennes otjipok (очіпок). Kärt barn har ju många namn, och i Ukraina kan de också kallas namitka (намітка), peremitka (перемітка), serpanok (серпанок), rantuch (рантух), sklendjatjka (склендячка) samt chustka (хустка). Det här var huvudbonader som gifta kvinnor förväntades bära. Otjipok (om vi nu kan ta oss friheten att kalla dem för det), var ofta broderade med traditionella mönster, liknande de mönster som återfinns på de ukrainska broderade skjortorna som kallas för vysjyvanka (Вишива́нка). Huvudbonaderna kunde dessutom vara broderade med pärlor. På fotografiet tycks dock kvinnans otjipok inte vara broderad med pärlor. Man tror för övrigt att vanan att bära otjipok uppkom under Hetmanatet, en period mellan 1649-1775, då det rådde viss självständighet från Tsarryssland på det territorium som idag är Ukraina. Modet spred sig både i östlig och västlig riktning, och återfanns snart i de flesta slaviska länder.

Podolien, som kvinnan kommer ifrån, var ett område som sträckte sig längs med floden Dnestr, från Ternopil i norr, till Odesa i söder. Podolien finns inte namngivet på dagens kartor, utan ingår idag i flera oblaster. Men i ukrainskt medvetande finns Podolien fortfarande kvar, och då går nog ukrainarnas tankar till traktens traditionella kläder. Inte att undra på, så vackra som de var.

Med en bonnett

Category: by sophie engström, Galizien, hutsuls, Kåseri
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

8 december 2021
Dagens okända
Judisk kvinna i traditionella kläder
Fotograf Ignacy Krieger
År omkring 1870-1880

Amalia Kriegers pappa hette Ignacy Kriger och han var, och är, då gunås ingen okänd person. Om det inte vore för honom hade Kraków nog inte haft sin fotografiska skattkammare, som idag förvaltas av stadens fotografiska museum, Mufo.

På mitten av 1800.talet kom Ignacy till Kraków från Mikołaj, som ligger sydväst ut, sett från Kraków. Man vet inte hur han lärde sig det fotografiska skrået, men mycket talar för att han hade varit i Prag, och där tillskansat sig tillräckligt med kunskap för att öppna en fotoateljé.

Han dokumenterade inte bara staden, utan även dess folk. Han hade en särskild förkärlek för personer i traditionella kläder. Bland hans skatter kan man hitta hundratals porträtt av bergsfolken goraler, krakowitiska judar, rutenska huzuler, polska bönder och alla iklädda sina traditionella kläder. Det är ett myller av kulturer, språk och uttryck som ljuder ur hans bilder. Ett slags tvärsnitt av Galiziens mångkulturella smältdegel.

Den judiska kvinnan på bilden sitter med ett handarbete i knät. Garnnystanet har rullat ur hennes knä, och ligger lite dekorativt på hennes högra sida. Blicken är fäst någonstans bakom Ignacys lins, troligen för att hon inte ska blinka när han tryckte på avtryckaren. På hennes huvud ser vi en hätta, eller kanske snarare en bonnett. I Galizien kallades de shterntikhl och var helt enkelt i ropet bland de gifta judiska kvinnorna under denna tid. En shterntikhl var ofta vackert dekorerad med pärlor och volanger. De återfanns främst i den polsk-judiska, men i exempelvis Litauen hade de sin egen variant, som de kallade binda. Utseendet på kvinnornas kläder och huvudbonader förändrades dock över tid, då de ofta påverkades av mönster och trender som förekom utanför de judiska samfunden. Och troligt är ju att de olika grupperna i det mångkulturella Galizien faktiskt påverkade varandra.

Kanske var det som vår Ignacy Krieger intresserade sig för. Nå, det lär vi aldrig med säkert få fastslå.

Källa: https://yivoencyclopedia.org/article.aspx/dress