(Läsningstid: 3 minuter)Solen letar sig in bland trädens kronor, och sprider sig genom bladen, vars kroppar vänder sig mot ljuset för att girigt suga upp varje stråle som sökt sig till deras hägn. Jag för mina fingrar över bladens yta, känner varje skiftning i dess yta, betraktar deras små vävnader, följer deras ådrar med fingertopparna, och tänker att så sprirade även bladen i Prypjat den 26 april 1986, då när kärnkraftet Tjornobyl började brinna. En katastrof som skulle skörda många liv, och fortfarande kräver sina offer.
Jag bodde på svenska västkusten när olyckan hände, och mina upplevelser handlade mest om en tyst minut i skolan och berättelser om att svamp och bär var oätbara i norra Sverige, och så var det något om nödslakten av tusentals renar. Vad som hände bakom järnridån hade jag en mycket vag bild av. Allt kändes avlägset och nådde inte riktigt till min sinnevärld.
Men allt förändrades när jag kom till Kyjiv våren 2005. Alla jag träffade hade egna upplevelser från tiden för katastrofen. Även om en del av dem var mycket små när det skedde, hade de tydliga minnen av den panik som spred sig i samhället när kunskapen om effekterna av olyckan nådde dem. De sovjetiska myndigheterna hade självfallet gjort allt för att skyla över omfattningen av katastrofen, men berättelserna från de evakuerade gick som en löpeld genom landet. Alla visste snart att myndigheterna hade underlåtit att informera om faran med att vistas ute, eller att äta mat som kunde ha blivit kontaminerad. Människorna hade i den stekande solen gått i första maj-paraderna, helt ovetande om vad som hade skett. Och myndigheternas flagranta arrogans inför medborgarnas väl och ve lyste som kristallklara utropstecken.
Den där våren i Kyjiv fick jag höra mina ukrainska vänner berätta om hur de hade sett sina upprörda föräldrar bränna upp maten på gården utanför husen, eller hur de mitt i natten hade satts på tåg eller i bilar som körs så långt bort från Kyjiv som möjligt. De berättade för mig om hur de flera år efter katastrofen var rädda för att vinden skulle föra med sig den osynliga döden för Tjornobyl, och de berättade om deras vänner som hade blivit sjuka i cancer och hur vissa av vännerna hade gått bort redan som barn. Jag fick lära mig vokabulär som “діти Чорнобиля” (dity Chornobylja) vilket betyder Tjornobylbarn. Att vara ett Tjernobylbarn innebär att man som barn bodde i de drabbade områdena eller föddes månaderna efter katastrofen.
Det var uppskattningsvis ungefär 8-9% av Ukrainas yta som blev kontaminerat efter Tjornobylkatastrofen, men man ska dock komma ihåg att det är en mycket mindre del av Ukraina som måste vara avstängt sedan katastrofen. Ingen vet exakt hur många som har dött som en konsekvens av katastrofen, men många har drabbats av cancer eller fått andra sjukdomar som kan associeras med radioaktivt nedfall. I dagens Ukraina försöker inte myndigheter maskera katastrofens konsekvenser, och det pågår ständigt ett arbete med att upplysa och att medvetandegöra nya generationer om Tjornobylkatastrofen.
Men i grannlandet Belarus är situationen en helt annan. Staten där präglas fortfarande av det människoförakt som kännetecknade Sovjetunionen. Det var runt 33-23% av Belarus yta som drabbades av radioaktivt nedfall, och idag menar vissa forskare att hela 12% av Belarus fortfarande är kontaminerat. Tanken svindlar.
Det prasslar till bland bladen, där jag står, när en vindpust far fram, och jag känner en tacksamhet över att jag inte behöver vara rädd för vad vinden för med sig.
