viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 5 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Fartyget “Helena” stretar med ett taktfast dunk fram längs med Wisła, och dess för klyver nästan bryskt vattnets yta. På övre däck sitter turisterna och tittar nyfiket på sevärdheterna på stranden. En familj, som valt att pryda sina huvuden med stråhattar sitter stolt i båtens akter. De skänker omgivningen en fläkt av gångna tider. Allt vore så fridfullt och rogivande, om det inte vore för den där gröna ön som simmar längs med strandkanten.

På polska kallas de för złote algi, vilket betyder gyllene alger. Men de sätter knappast någon guldkant på tillvaro för fiskarna i de vattendrag som angrips. Första gången algen identifierades var 1985 i Nordamerika, och man vet faktiskt inte om den uppstod naturligt eller om den har skapats på konstgjord väg. Sommaren 2022 drabbades Oder i Polen av en tragedi som förorsakades av denna typ av algblomning. Allt uppdagades när det plötsligt började flyta stora sjok av döda fiskar i floden. Man beräknade senare att mellan 100-340 ton fisk hade fått sätta livet till. Inledningsvis anklagade man dock inte alger för fiskarnas död, utan man trodde att orsaken var att det hade varit extremt varmt samt att det kunde ha skett ett utsläpp av kemikalier. Men efter att studerat vattenkvaliteten och tagit prover på de döda fiskarna kunde man se att det var alger som var boven i dramat. Med tanke på vilka konsekvenser algblomning av detta slag kan få är det sålunda inte alls märkligt att pressen nu publicerar ödesmättade rubriker om en möjlig ekologisk katastrof i Wisła. Idag kom även rapporter från Schlesien om att man hittat gyllene alger i floden Kłodnica, och militär har satts in för att försöka bekämpa utbrottet. Man vill helt enkelt undvika en liknande tragedi som skedde för tre år sedan i Oder.

Men turisterna på fartyget “Helena” behöver inte oroa sig för de gröna algerna vid strandbrynet. Det finns nämligen inga uppgifter om att algerna utgör något särskilt hot mot människor, om man låter bli att dricka eller bada i dem vill säga, ty det avrådes å det bestämdaste från dylik aktivitet. Och det bör kanske betonas, enär man aldrig kan veta så noga med turister. Härförleden var nämligen några förvildade turister som faktiskt hoppade från en sådant där fartyg och tog sig en simtur i Wisła. Vissa rykten säger att de var från Norge, medan andra menar att de var britter. Båda teorierna låter mycket vederhäftiga i mina öron.

Dagens anteckning – 4 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Trots sin spröda sång bryter den ganska lätt genom stadens brus. Månne beror det på att sången ligger på en annan frekvens, på samma som tornseglarna låter sina tjut färdas på. Men svart rödstjärt ger inte från sig något tjut, utan här talar vi om eminenta drillar. Nå, i alla fall inledningsvis, ty sången avslutas alltid i ett krispigt frass, som FM-radion lät när man desperat letade mellan olika kanalerna. Om det är det där frassandet som gör att svart rödstjärt gärna sitter längst upp på gamla TV-antenner låter jag däremot vara osagt. Och egentligen är de inte så nogräknade, ty de sitter gärna på skorstenar eller andra attiraljer som sticker upp ur huskropparnas tak.

I begynnelsen, när nu det kan ha varit i röd svartstjärtens varande, befann den sig helst på mycket höga höjder, men i och med industrialiseringen började svart rödstjärt flytta med oss människor. Den visade sig nämligen trivas alldeles förträffligt i våra urbana miljöer, och kanske är det också en av förklaringarna till varför den inte är lika vanlig i till exempel Sverige som den är här i Centraleuropa. Sverige har ju inte urbana miljöer i samma utsträckning, utan våra städer tordes väl snarare kallas för urbaniserad landsbygd. Så det är av den orsaken man kan höra hur svart rödstjärt låter sin knastrande och lite diskreta stämma ljuda mellan huskropparnas stenväggar.

Svart rödstjärt är dessvärre ganska svårt att få syn på, men det beror inte på att den är skygg eller försöker göra sig osynlig. Hannen är påfallande fager, med sin svarta mantel och orangeröda bröst. Så det är inte fjäderdräkten som gör att man lätt missar honom, utan det är för att han är så förfärligt liten och tunn. Honan har inte hannens markanta färger, utan klär sig helst i brunt. Både hannen och honan mäter på längden ungefär 14 centimeter, vilket i och för sig inte är så oansenligt i fåglarnas värld, men dess vikt är häpnadsväckande, med sina blott 14 till 20 gram.

På polska heter svart rödstjärt givetvis inte svart rödstjärt, utan kallas för kopciuszek, vilket betyder “askungen”. Jag anar att orsaken till att man kallar den så går att finna i att den har en förkärlek för skorstenar. Det ukrainska namnet är dock mycket svårare att hitta en förklaring till då den där kallas för “Горихвістка чорна” (horychvictka tjorna) vilket kanske skulle kunna översättas med “svart valnötssångare”.

Nå, så kan tankebanorna gå, men de kan lika gärna låta sig upptas av ett konsertant framförande av Józef Michał Poniatowskis tre timmar långa opera “Pierre de Médicis” från 1860. Och i sanningens namn kan jag medge att jag hunnit ägna mig åt både svart rödstjärt och Pierre de Médicis.

Dagens anteckning – 3 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Klockan i Wawelkatedralen slår sina dova slag som ljuder över slänten ner mot Wisła. Staden hukar sig för den tryckande hettan, och trots att vi befinner oss mitt i den mest hektiska delen av semestertider syns bara några fåtal turister till. Men en grupp har i alla fall trotsat värmen. De promenerar i maklig takt med uppfällda paraplyer som skydd mot de obevekliga solstrålarna. Alla verkar utföra sina rörelser i en slags sävligt adagio, som om de deltog i en långsam sats i en febrig symfoni.

Men plötsligt bryter en grupp män den bestämda ordningen att allt ska utföras i makligt tempo. Med svarta hattar och långa svarta kappor rusar de beslutsamt mot en av alla båtar på Wisła som bedriver rundturer för vetgiriga turister. Till min plats på andra sidan floden färdas deras röster med förvånansvärd beslutsamhet. Kanske beror det på att de pratar i munnen på varandra. Kanske beror det på att jag försöker lyssna extra nogsamt just på dem. Samtidigt som båten ger från sig ett lite trött tut, som en signal att den lämnar kajen, rusar männen som oljade blixtar upp på båtens övre däck och börjar duka fram något slags mellanmål. Deras kappor fladdar i vinden och någon tar faktiskt av sig hatten för att den inte ska blåsa i vattnet. Det senare förvånar mig, ty männen är judiska chassider och hattarna ska, enligt deras tro, sitta på huvudet oavsett vädrets olika nyck.

Chassiderna på båten är antagligen på en pilgrimsresa och med största sannolikhet ska de styra sin kosa mot Okopy som ligger i Ternopilsjtjyna i dagens Ukraina. Ja, om de inte redan varit där, alltså. Det var nämligen troligen i Okopy, eller Okop som chassiderna säger, som Israel ben Eliezer, chassidernas grundare, föddes år 1698. Under sin livstid var han en högt skattad rabbin, som hade en förkärlek för den judiska mysticismen. Han är kanske mer känd under namnet Baal Shem Tov, vilket var en beteckning för rabbiner som i 1700-talets Polen lär ha haft förmågan att utföra mirakel. Baal Shem betyder “det goda namnets herre” och “Tov” betyder kort och gott “god”.

Båten med chassiderna har nu försvunnit runt kröken och lugnet sprider sig åter runt Wawel. Blott tornseglarnas glada tjut tycks ha förmågan att utmana hettans dämpande effekt. Men molnen på himlen drar ut långa slöjor som krullar ihop sig i ändarna. Kanske vankas det oväder, tänker jag, innan jag beslutar mig för att återvända till Ludwig van Beethovens värld.

Dagens anteckning – 2 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det tycks svårt att med säkerhet säga hur det varmt det var i Polen för exakt 102 år sedan. Om det då också for en ökenhetta över Polens slätter, kullar och städer. Man kan förvisso fråga AI, men som ni säkert redan märkt att det lite si och så med tillförlitligheten hos den tjänsten. Vi får därför vända oss till fantasin och rådfråga den, och min fantasi säger att det var ungefär lika varmt som det är idag när det föddes en liten flicka i en familj i staden Prowent, som ligger i Poznańs vojvodskap. Flickan var Wisława Szymborska och hon var föräldrarnas andra dotter. Föga anade föräldrarna nog att hon en dag skulle tilldelas Nobelpriset i litteratur.

När hon föddes hade blott 19 fått utmärkelsen, och endast en av dem var kvinna. Alla vet ju att denna ensamma kvinna bland alla män var Selma Lagerlöf, som tilldelades priset 1909. Fyra år tidigare hade förövrigt polacken Henryk Sienkiewicz, som jag nämnde igår, fått den stora äran.

Wisława Szymborska kom till Kraków först 1929 och familjen bosatte sig i en lägenhet på Radziwiłłowska, närmare bestämt nummer 29. Huset ligger bara ett stenkast från Krakóws centralstation, och idag finns där faktiskt en plakett som förtäljer att hon bodde där. Några år senare, nämligen strax efter andra världskriget, skulle hon faktiskt få anställning just inom järnvägen, och hennes yrkestitel ska ha varit “järnvägsbiträde”. Det är dock mycket oklart för mig vad en sådan pysslar med. Det var också vid denna tid som hon fick sina första alster utgivna, men då inte poesi, utan med illustrationer av bland annat barnböcker. Diktandet och annan skrivkålda tog form något år därpå, och hennes första diktsamling utkom 1952. Den bar titeln “Dlatego żyjemy”, vilken Anders Bodegård översatte med “Därför lever vi”.

Ända sedan jag besökte Kraków första gången på 1990-talet har jag uppfattat Kraków och Wisława Szymborska som oskiljaktiga. Som ett gammalt strävsamt par går de två i hand i hand i mitt inre och ibland förfaller det nästan som de vore en och samma. Så när jag färdas genom staden har jag sålunda skapat en egen, inre karta över staden, markerad med olika hållpunkter som berör Wisława. Jag känner till de flesta av alla de olika adresser hon hade, som den hon lite skämtsamt kallade för “lådan” (“szuflada” på polska) eftersom den var så liten, och jag stannar alltid upp och hälsar artigt och vördnadsfullt på henne. Jag känner till flera av de ställen hon besökte och när jag passerar de adresser där hennes vänner bodde stannar jag också gärna till, som om jag hoppades på att jag skulle bli bjuden på en kopp te eller kaffe. Utanför Kornel Filipowicz port stannar jag oftast upp en lite längre stund. Min blick trevar nyfiket och vetgirigt uppför husfasaden, och ibland tycker jag mig nästan skymta honom bakom en gardin. Men om det är honom jag tycker mig se, är det knappast mig han väntar på, ty det kan aldrig ha varit någon annan än Wisława Szymborska för honom under de åren de var särbos.

Och givetvis har även Wisława Szymborskas dikter flätats in bland Krakóws gator, efter ett eget mönster som bara jag förstår.

Och när jag tänker på Wisława Szymborska förs mina tankar givetvis också till Joanna Helander, som har fångat så många fina porträtt av Szymborska. Och ett av dem hänger faktiskt också på min ytterdörr.

—
Wisława Szymborska, 1984, foto av Joanna Helander.

Dagens anteckning – 1 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På en parkbänk under ett lummigt träd utanför ett polskt flerfamiljshus byggt någon gång under den kommunistiska tiden sitter en äldre man, som tycks fullkomligt uppslukad av den lektyr han tagit med sig ut till skuggan. Han är propert klädd med fina kostymbyxor i grått, blanka skor och en elegant kortärmad skjorta. Det glesa grå håret är noggrant klippt samt kammat efter alla konstens regler. Lektyren han studerar så ingående är en polsk bilkarta. Ja, ni vet en sådan där i plast som man före GPS:ens tid fann i bilens handskfack (där man då rakt inte finner några handskar nuförtiden, eftersom vi faktiskt inte behöver veva igång våra bilar längre). Den äldre mannen studerar kartan och tycks följa en linje längs med dess blad. Men det framgår ändå inte vart han har tänkt att styra sin kosa, eller om han ens tänkt resa någonstans. Kanske är det bara en stunds förströelse mellan olika aktiviteter.

Jag hinner bara skymta honom kort, när jag cyklar förbi honom, men ändå sätter hans uppenbarelse och kartboken igång en hel räcka av associationer. Jag föreställer mig hur han går till sitt garage, öppnar bildörren och trycker gasen i botten mot sitt mål. Jag känner alltså inte till vilket hans mål månde vara och måste därför gissa. Det är förstås inte lätt, ty de finns väldigt många vägar i Polen. Jag beslutar mig för att utgå från den första tanken som dyker upp i mitt huvud, och det visar sig vara ett horn. Nå, inte vilket horn som helst, utan ett valthorn, och det är väl någon slags rest från Mahlerfestivalen. Men jag struntar i prefixet “valt”, och skriver därför “Horn” i sökrutan på google maps, och får en träff – Hornówek.

Hornówek ligger strax utanför Warszawa men det tycks inte finnas något särskilt muntert att förtälja om platsen, då Google tiger om roliga trådar att dra i. Det enda jag får upp är en deposition till koncentrationsläger av samhällets alla män i augusti och september 1944. Väldigt få av dessa män överlevde för att få se krigets slut.

En bit från samhället finns ett gods, som att döma av de bilder som finns på internet, är i dåligt skick. Godset ligger mellan Hornówek och Lipków, som har anor från 1400-talet. Nobelpristagaren Henryk Sienkiewicz roman “Med eld och svärd” (Ogniem i mieczem) från 1884 utspelar sig faktiskt i Lipków. Handlingen kretsar kring Chmelnytskyj-upproret, ett beryktat kosackuppror år 1648, och i centrum av berättelsen står en kärlekshistoria mellan soldaten Jan och den vackra Helena. Det är en invecklad historia med massor av konnotationer till dåtidens politiska rabalder, men hur berättelsen slutar vet jag dock inte, då jag aldrig har läst romanen i fråga.

Men nu kan jag förstås inte svära på att det var till Hornówek, eller ens Lipków, som den elegante äldre herren på parkbänken hade för avsikt att besöka. Men man kan aldrig vara helt säker. Jag vågade dessvärre inte heller föreviga honom på bild, så ni får istället studera denna tistel med tillhörande bi.

Dagens anteckning – 30 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag vet inte hur ni inledde er vecka, men jag inledde den tillsammans med Arthur Honegger. Ja, jag tyckte det var en lämplig metod att ta sig an veckan. Först tänkte jag på hans pipsamling och funderade på hur många han kunde tänkas ha haft och om han rökte alla eller om de mest bara var skryt, och vart de tog vägen efter hans död. Ni som följer mig vet att jag ofta återkommer till Honeggers pipor. Det finns ingen särskild orsak till det och faktum är att det är helt obegripligt även för mig. Sedan övergav jag tankarna på hans pipor och började tänka på hans tredje symfoni, Symphonie Liturgique, från 1945-46, men eftersom jag redan har släpat er genom en beskrivning av nämnda verk tänkte jag istället att det kanske kunde passade sig bättre att berätta om Benjamin Brittens “Sinfonia da Requiem” (Op. 20) som skrevs 1940, och som Honegger troligen inspirerades av när han skrev sin tredje symfoni.

Britten skrev sin “Sinfonia da Requiem” efter det att han år 1939 hade fått ett önskemål från British Council (den brittiska motsvarigheten till Svenska institutet) om att skriva ett verk för att hylla att Japan firade 2600 jubileum som kejsardöme. Japan hade ännu inte gått med i andra världskriget, men de hade inlett ett blodigt anfallskrig på kinesiska fastlandet som Britten hade svårt att förlika sig med. Kontraktet till beställningen av verket dröjde och när han väl fick det undertecknade dokumentet hade han blott tre veckor på sig att slutföra verket. Som ni nog förstår var det en omöjlig uppgift att börja på ett nytt verk och han beslöt därför att utgå från sin Sinfonia. Verket, med sina tre satser, utgår från den romersk katolska dödsmässan, men har inga liturgiska element. Föga förvånande var japanerna inte helt förtjusta i hans bidrag till deras jubileum och han lär senare ha blivit uppläxad. Men enligt Britten själv var det inte tänkt som en förolämpning eller kritik av Japan och han hade varit noggrann med att förklara sitt verk när han lämnade över det till den japanska ambassaden.

Nåväl, jag vet inte om det lämpar sig precis att inleda veckan med rekviem, så låt oss därför återgå till Arthur Honegger och titta på detta lysande porträtt av honom från 1925 signerat Man Ray.

Dagens anteckning – 20 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Just nu för jag en lite ojämn kamp mot en liten bagge som bär det intresseväckande namnet öronvirvel. Det är tydligen ganska lätt att upptäcka om man fått med dem att göra, ty de lämnar små hål på bladen som liknar klipp i en biljett. För oss här i Polen är det lättare att få den associationsbanan, än det är för er i Sverige, eftersom konduktörerna på tågen fortfarande klipper biljetter på det där sättet.

Nå, åter till ämnet öronvivlar. Det förhåller sig tydligen som så att de inte kan färdas särskilt långt av egen maskin, då de har väldigt små ben och dessutom saknar vingar. De gynnas däremot av den internationella handeln med växter och kommer till våra trädgårdar från olika plantskolor. Mina öronvirvlar har inte berättat varifrån de kommit, och faktum är att de inte hinner säga så mycket innan jag slår ihjäl dem (men jag säger alltid förlåt efteråt, till vilken nytta är dock svårt att säga).

Dessa små baggar kallas inte övronvirvlar för att de har någon särskild förkärlek för våra öron, utan orsaken är att deras antenner är fästa precis vid deras örongropar. Om man frågar AI om öronvivlar verkar det som om de blandar ihop dem med tvestjärtar, eftersom de kallas för earwigs på engelska. De kallas så på engelska beroende på att tvestjätens vingar påminner om människans ytteröra. Och kanske är det därför som tvestjärtar har ryktet om sig att krypa in i öronen och nypa sig fast i trumhinnan, men detta tycks bara vara en seglivad skröna (som även jag fick höra som barn).

Låt oss återvända till de lömska öronvirvlarna. Trots att de tuggar på blad är det sällan det som tar kol på växterna, utan det är deras larver som livnär sig på rotsystemet som är de riktigt stora feta bovarna. Det finns flera sätt att bli av med öronvirvlarna, och ett förslag som ofta anges är att ta död på dem så fort du ser dem. Jag praktiserar den principen. Man kan även använda biologisk bekämpning, som att tillsätta nematoder som smaskar i sig larverna.

Men finns det ingenting roligt att berätta om dessa små skrämmande monster? Jo, det finns det faktiskt. Vissa arter av öronvirvlar består nämligen enbart av honor och deras ägg befruktas tydligen av sig själv på något sätt som jag inte begriper. Men jag antar att de finns de som tycker att även det är lite skrämmande.