På fältet där koncentrationslägret Płaszów i Kraków en gång stod har det gröna gräset redan jagat bort de sista resterna av vintern. Träden hjälper till med sina kronor som spirar i den allra skiraste gröna färgen. Bland buskarna hörs koltrasternas sång ackompanjerade av gransångarens pip i straccato och bofinkens långa sirliga slingor. Några bin och humlor surrar runt mellan alla maskrosor som skjutit upp ur marken. Ja, hela fältet är faktiskt prickigt av gula små fysionomier. Deras gula färg för mina tankar till påskliljor och snart har mitt sinne lyft högt upp mot den blå himlen, och hela vägen till Warszawa. Idag är det nämligen 83 år sedan upproret i Warszawas getto inleddes, och till åminnelse av detta uppror har man valt påskliljor som symbol då det ådrog sig kring påsk år 1943.
Sommaren 1942 hade tyskarna inlett stora deportationer av judarna från gettot i Warszawa. I tusentals förstes de samman och sattes på tåg mot olika koncentrations- och förintelseläger. Över 300 000 av gettots invånare mördades under bara några få månader. När påsken närmarde sig år 1943 hade alla i gettot förstått vad som väntade dem, och trots att de plågades svårt av svält, sjukdomar och besinningslöst våld utfört av tyskarna, lyckades en grupp samla krafter för ett väpnat uppror. På morgonen den 19 april var det tänkt att en stor deposition skulle verkställas, men tyskarna måtte ha blivit tagna på sängen när de inte möttes av skräckslagna judar, utan istället av envetna skottsalvor. Motståndet var så starkt att deportationerna helt enkelt inte kunde utföras så som det var tänkt.
De som slöt upp bakom uppropet hade på något mirakulöst sätt lyckats skaka av sig all ångest och uppgivenhet och istället vänt udden mot tyskarnas mördarmaskineri. Bland motståndsmännen fanns inte bara unga och starka män och kvinnor, utan bland dem fanns även många äldre, sjuka och till och med unga barn. Hersz Wasser, som var en av motståndsmännen, skulle senare säga att genom att vägra att kapitulera för tyskarna skulle deras motstånd också vara ett helt unikt form av trots. Men Marek Edelman, som tillika var del av upproret, poängterade också att alla som deltog visste att de var dömda att misslyckas. Man reste sig alltså inte för att man trodde att man skulle befrias, utan för att man vägrade mördas utan att göra motvärn.
Tyskarna svarade, sin vana trogen, på det mest bestialiska sätt. De skulle bränna ner hus för hus, för att komma åt uppropet. Många av de som kämpade tappert skulle också slukas av lågorna. Efter 28 dagar skulle så de sista resterna av motståndet vara utraderat. De som fanns kvar i gettot mördades på plats eller deporterades till Treblinkas gaskammare.
Det är lätt att i dessa sammanhang hänge sig åt olika former av sifferexercis, men låt dig istället påminnas om att alla dessa mördade var individer med sorger, kärlekar, glädjeämnen, humor, unika skratt och salta tårar. Precis som du och jag. Och nästa gång du ser en påsklilja kan du ju sända en tanke till alla i Warszawas getto, vare sig de var djärva nog att resa sig eller om modet svek dem, ty oavsett vilket val de gjorde, blev praktiskt taget alla berövade sin framtid.
—
PS. Bilden på påskliljorna är från ett tidigare tillfälle
