Längs med ena långsidan av Kraków-parken (på polska Park Krakowski im. Marka Grechuty) löper en gata som begåvats med bostadshus från i huvudsak mellankrigstiden. Med sina enkla men stiliga ornament är husen längs gatan ett smakfullt prov på den vackra arkitektoniska stil som rådde under den tiden. Man kan därför tycka att valet av namn på gatan, nämligen Karol Szymanowski-gatan (ul. Karola Szymanowskiego), är ytterst klädsamt, ty han var ju också något av en dandy och alltid lika stilfull liksom gatans byggnader. Det passar också bra att uppehålla sig vid honom en stund, då det på dagens datum är 89 år sedan som han gick ur tiden, 54 år gammal.
Men hoppa nu inte i galen tunna och anta att han någonsin bodde på denna gata. Nej, faktum är att han aldrig bodde i Kraków. Staden var viktig för honom, så till vida att han på 1930-talet tilldelas titeln hedersdoktor på Jagellonska universitetet, men utöver det var han bara en av alla tillfälliga besökare. Fram till sin död. För nu finns han här i Kraków, skulle man kunna säga, enär hans kvarlevor återfinns i Skałka-kyrkans krypta (Santuarium św. Stanisława na Skałce). Och sedan 1960-talet är också Krakóws filharmoniska orkester uppkallad efter honom.
Förhållandet mellan Szymanowski och Kraków var dock inte helt friktionsfritt under sin livstid. Han hade nämligen flera konflikter med det konservativa musiklivet i Kraków. Konflikterna bottnade i att Szymanowski hade låtit sig inspireras av orientaliskt tonspråk, den franska impressionismen och expressionismen (som företräddes av bland annat Stravinskij). I Kraków fanns det de som menade att Szymanowski genom dessa influenser hade rört sig alldeles för långt från det polska musikarvet.
Man skulle nu kunna tro att Szymanowski därför skulle ha försökt att hitta en kompromiss och därigenom närma sig sina kritiker, för att på så sätt kunna vinna erkännande i kulturstaden Kraków. Men så fungerade inte Szymanowski. Han tycks inte ha varit särskilt främmande för att kasta sig huvudstupa in i hetsiga bråk. Szymanowskis svar blev helt enkelt att skriva än mer utmanande tonsättningar. Kritikerna blev givetvis rasande, men det är ändå så att Szymanowski på många sätt gick segrande ur striden. Det är ju hans namn som är ihågkommet idag, medan hans kritiker av många anses ha varit mediokra tonsättare och som sällan framförs.
Relationerna mellan Szymanowski och Kraków tinade dock betydligt när han i slutet av 1920-talet skrev musik till baletten Harnasie (op. 55) som utspelar sig i Tatrabergen. Inspirationen till musiken fick han under en kväll tillsammans med bergsfolket goraler i Zakopane, och han tjusades av deras tonspråk. Även om Szymanowski redan var en etablerad tonsättare blev han i och med Harnasie omfamnad av många som tidigare hade häcklat honom.
Men Szymanowski skrev inte Harnasie för att blidka sina kritiker, jag är till och med tveksam till om han visste hur en sådan handling skulle te sig. (Faktum är att han blev ovän med flera av sina vänner och kollegor, men några av dem skulle han senare försonas med.) Enligt min mening var han en tonsättare som intresserade sig för att utforska gränser och var sålunda aldrig rädd att föra in nya element i musiken för att studera vilka effekter det gav. Och det är också därför som hans attraktionskraft inte har sinat.
På bilden nedan syns Karol Szymanowski stå på lur i Taormina, Sicilien, år 1911.
