Man kan fråga sig om det finns någon endaste krake här på jorden som inte tänker “da-da-da-daam” när de hör Ludwig van Beethovens namn, alltså inledningen till hans mest kända symfoni, den femte (med opusnumret 67 från 1808). Finns det överhuvudtaget någon annan symfoni som så slagkraftigt hamrat sig in i vårt medvetande? Jag vågar nästan drista mig till att svara nekande på den frågan.
Symfonin kallas, som alla vet, “ödessymfonin” och ursprunget till smeknamnet kommer från Anton Schindler, som var Beethovens första levnadstecknare samt tillika sekreterare åt den samme. Enligt honom ska Beethoven ha svarat att “det är ödet som knackar på min dörr” på frågan vad de tre korta noterna och den långa avslutande noten handlade om. Men det är dock tveksamt om påståendet är sant. Anton Schindler lär ha varit en obotlig romantiker (alltså påverkad av idérörelsen romantiken) och man kan därmed förmoda att han la till delar för att få en mer slående berättelse. Med sagt går det inte att vifta bort som ett utslag av Schindlers alltför livliga fantasi. Det är nämligen helt rimligt att anta Beethoven kände sig jagad av något slags öde under tiden för symfonins tillkomst, då hans tilltagande hörselnedsättning gav honom allt större problem.
Men trots det symfonin har en så slagkraftig inledning var det inte någon succé vid uruppförandet. Orkestern hade bara repeterat en endaste gång, och de som känner symfonin i sin helhet förstår nog att en så krävande tonsättning fodrar flera repetitioner. Dessutom framfördes symfonin samtidigt som flera andra nyskrivna verk av Beethoven och konserten var fyra timmar lång, vilket innebar att publiken måhända bara lyssnade med halva örat. Dessutom innehöll symfonin flera nymodigheter, så som exempelvis att det ingår tre tromboner, vilket dåtidens åhörare inte alls var vana vid att få uppleva mitt i en symfoni. Därtill spelas tredje och fjärde satsen attacca, alltså utan paus mellan de båda satserna, vilket också var något av en nymodighet på den tiden, som man möjligen rynkade på näsan åt.
Men sedan dess har Beethovens femte symfoni taktfast hamrat sig in i praktiskt taget allas medvetande och blivit något av ett kännetecken för klassisk musik. Det är kanske också förklaringen till varför jag har ett mycket kluvet förhållande till denna symfoni. I mitt tycke tillhör den inte en av hans bättre symfonier (om någon undrar skulle jag i dagsläget svara “åttan”, men eftersom jag är ombytlig är det inte hugget i sten), och den ingår enligt mig i kategorin “symfonier som spelas för ofta”.
Det var också med den inställningen som jag igår satte mig för att höra Sinfonietta Cracovia under ledning av Jong-Jie Yin, framföra femman. Under första och andra satsen lyssnade jag helt enkelt med halva örat. Men någonstans under de inledande takterna av tredje satsen hade min misstänksamhet förbytts mot ren entusiasm. Ty där någonstans brukar Ludde fånga in mig i sin väv, vilken i fjärde satsen kulminerar en ytterst medryckande och känslomässig höjdpunkt. Något som nämnda orkester och dirigent också lyckades framföra med all önskvärd elegans.
—
Konserten ingick i den pågående Beethoven-festivalen, och de framförde också uvertyren till Mozarts Don Giovanni samt Robert Schumanns pianokonsert.
