Någon gång under min högstadietid drabbades jag av Jean Sibelius violinkonsert i d-moll (op 47) från 1904-5. Jag var så svårt angripen av denna konsert att jag stundtals hade svårt att tänka på någonting annat, och när jag lyssnade på den var det som om jag ville krypa in i högtalarna och förenas med musiken. Ända sedan dess har jag ett mycket särskilt förhållande till Sibelius violinkonsert. Nu är det inte så att jag lyssnar på den särskilt ofta, men jag återkommer till den då och då, som man gör till en kär och välbekant gammal vän, och jag kan fortfarande varje nyans, varje tonbild, den skapar.
Det var därför med spänd förväntan som jag ikväll satte mig på min invanda plats på konserthuset i Kraków för att få höra Krakóws filharmoniska orkester framföra verket under ledning av dirigenten Sasha Goetzel, med solisten Pawel Wajrak, som tillika är konsertmästare i nämnda orkester. Framförandet var i mitt tycke fulländat på fler sätt än jag kan ta upp här, men något som jag verkligen uppskattade var solistens lyhörda inställning till tonsättningen. Klangen var både mjuk och inkännande, utan kantiga uddar, som annars lätt förekommer i framföranden av denna mycket tekniskt krävande och känslomässigt svåra konsert.
Man skulle därför kunna tro att det vore svårt för den andra punkten på programmet att engagera lika fullt. Men eftersom det handlade om Johannes Brahms första symfoni i c-moll (op 68 1855–1876) förelåg det inga hinder för att träffas av inlevelse. Till skillnad från Sibelius har Brahms musik kommit till mig ganska sent. Jag har försökt undvika honom, av någon för mig själv inte helt klar anledning, men kanske berodde min misstänksamhet mot honom på att jag erfor att han skulle kunna dominera, och till och med konkurrera ut andras musik. Ty så har det också blivit, sedan Brahms kom in i mitt liv har många andra tonsättare helt enkelt fått ta ett steg åt sidan.
Brahms första symfoni tog också lång tid på sig innan den kom till Brahms, skulle man kunna säga. Det gick 21 år mellan den första skissen och den slutförda symfonin. Brahms var 43 år när han la sista handen på partituret, och under arbetets gång hade han drabbats av vankelmod fler gånger än han erfarit eufori. Och det är inte för utan att man kan förnimma denna tvekan, vars uttryck innehåller allt från försiktighet, upprymdhet till direkt ilska. Vad jag särskilt uppskattar med Brahms första symfoni, och som gäller alla hans tonsättningar, är avsaknaden av programmusik. Här är det klangerna, tonspråket och instrumenten som härskar. Och av det skälet lyssnar man på ett helt annat på hans tonsättningar. Man söker sig helt enkelt inte utanför musiken, ty den är som ett eget himlavalv, ett Brahms universum.
Under kvällens konsert framfördes denna symfoni med sedvanlig virtuositet av Krakóws filharmoniska orkester och när sista tonerna klingade ut blev det som väntat stående ovationer från en hänförd publik. Särskilt varma applåder tillägnade jag både förste hornistens och första flöjtistens fina solo i sista satsen.
