Bakom glaset i montern ligger ett handskrivet notblad, som med sin yviga och lite ilskna uppenbarelse röjer att det rör sig om Ludwig van Beethoven. Mina ögon följer notlinjerna, hur hans smala noter stiger och sjunker i sin böljande dans över pappret. Plötsligt erfar jag hur en brännande ilning löper genom mitt inre. Det är en alldeles äkta handskrift av Beethoven. Hans händer har rört vid det där pappret, och jag kan nästan höra honom nynna med i noternas dans. Tid och rum löses upp. Vi befinner oss plötsligt i samma takt, i samma tidsrymd.
Handskriften jag tittar på ingår i en utställning som pågår på Jagellonska universitetsbiblioteket, med anledningen av den stundande Beethoven-festivalen, som inleds i dagarna. Tyvärr är större delen av festivalen förlagd till Warszawa, men några få konserter kommer också ske i här i Kraków. På utställningen kan man vid sidan om Beethovens handskrifter studera verk av bland annat Felix Mendelssohn, Johannes Brahms, far och son Bach (alltså Johann Sebastian och Carl Philipp Emanuel) och Fryderyk Chopin. Men min vana trogen fastnar jag för Beethovens olika handskrifter, och då särskilt op 130.
Stråkkvartett nr 13, som alltså har opusnumret 130, skrevs under de sista månaderna av Beethovens liv, då han var plågad av en fruktansvärd sjukdomsbild som vi inte ska gå närmare in på här (ty det är sannerligen bara något för den själsstarka). Första versionen av stråkkvartetten skrevs 1825 och hade sitt uruppförande i mars 1826 (alltså för exakt 200 år sedan). Med sina fem satser och 45-50 minuter var den för sin tid osedvanligt lång. Uruppförandet blev inte heller någon succé, och det berodde särskilt på den sista satsen, “Große Fuge”, som till sin karaktär är både oerhört modig och, som så ofta med Beethoven, utomordentligt nyskapande. Dessa nymodigheter föll dock inte publiken på läppen och Beethoven ombads att skriva om sista satsen. Große Fuge blev sålunda ett eget verk med ett alldeles eget opusnummer (133). Beethoven tvingades, nästan på sin dödsbädd, därmed skriva en ny final (kallad just “Finale”) till stråkkvartetten. Tilläggas bör att “Große Fuge” anses idag tillhöra en av de viktigaste tonsättningarna av Beethoven.
Efter Beethovens bortgång tillföll handskriften av op 130 hans sekreterare. Den skulle efter det vandra mellan olika ägare innan den köptes av en rik judisk-tjeckisk familj vid namn Petscheks. Handskriften var i deras ägor till Nazitysklands invasion av Tjeckoslovakien. Petscheks tvingades då fly till USA och planerade att få handskriften skickad till sig. Men den beslagtogs istället av Gestapo. De tyska myndigheterna var dock inte helt säkra på om det var en äkta Beethoven de hade att göra med och bad därför ett museum i Brno granska handskriften. De som studerade partituret förstod att det rörde sig om en alldeles äkta handskrift av Beethoven, men de underhöll sanningen för nazisterna och fick därför ha kvar den i sina samlingar.
Efter andra världskrigets slut försökte familjen Petscheks få tillbaka handskriften, men de kommunistiska myndigheterna beslöt sig för att trilskas. Det skulle dröja ända till 2022 innan en arvinge till familjen Petscheks fick handskriften från Slovakien. Två år senare skulle de donera den till Beethoven-Haus i Bonn. Och just nu går alltså handskriften att beundra på Jagellonska universitetsbiblioteket i Kraków.
—
Op 130 syns längst ner i bild.
Och här kan ni höra op 130 med “Große Fuge”.
