Med sina gula klockformade blommor som modigt spretar ut från de annars nakna grenarna, är forsythian en tidig förebråelse om att snart står nästan varje buske i blom. En sådan fägring slår alltid an en sträng i mig. Man skulle man kunna säga att jag blir lyrisk, vilket är passande till nämnda buske, ty ordet lyrisk kommer från grekiskans “lyrikos”, som i sin tur härrör från ordet för lyra, och det förhåller sig nämligen som så att forsythians grenar faktiskt kan tjäna som en stråke till ett visst instrument.
Instrumentet som jag syftar på är stränginstrumentet ajaeng, som förvisso inte är någon lyra, utan en cittra, men eftersom cittror faktiskt är uppkallade efter den grekiska lyran kithara, så vågar jag drista mig till att påstå att det inte alls är särskilt långsökt att bli lyrisk när man tittar på en blommande forsythia.
Nåväl, låt oss lämna detta förvirrade ämne med lyror och cittror, och ta en närmare titt på ajaeng. Instrumentet har oftast en avlång form, med strängar av tvinnat silke, med en bågen som alltså framställs av forsythians grenar. Instrumentet spelas oftast sittande på golvet, och den har en ställning på ena kortsidan som gör att instrumentetet lutar nedåt. Det finns två olika typer av ajaeng, en som förekom i hoven och en som användes av vanliga dödliga. De båda är dock förvillande lika, och det enda som tycks skilja de båda typerna åt är dess storlek och utsmyckning. Jag tror ni kan gissa vilken som är den största och vackraste av de båda.
Informationen om ajaengens härkomst är dock lite tvetydigt. Å ena sidan sägs den vara koreansk, men källor anger också att den ska ha sina rötter i Tangdynastins Kina (alltså kring 600-talet), så det tycks alltså råda delade meningar om var den har sin egentliga hemvist.
De finns de som påstår att ajaengens ton skulle kunna jämföras med cellons, men jag måste bestrida detta detta påstående å det bestämdaste. I mina öron finns det överhuvudtaget ingen likhet mellan de två instrumentens ljudbild. Ajaeng har en lite beklagande och kvidande ton, medan cellon som bekant förfogar över en mycket vacker, mjuk och, i mitt tycke, vänligare ton. Men det finns nog de som skulle förfäkta mitt påstående. Ålrajt, som engelsmännen säger, man kan helt enkelt ha olika uppfattning om en sådan fråga.
