Solens sken silas genom ett skirt lager av moln, som ger ett milt ljus nästan helt utan skuggor. Längs med Wisła syns par vandra hand i hand, familjer stretar fram på cykelutflykt, hundar som vallar sina ägare och joggare som struttar fram med sina olika löptekniker, där några syns snarare lufsa än kuta.
Bland alla söndagsfirare lösgör sig plötsligt konturerna av en elegant dam. Det är kanske nästan bara jag som lägger märke till henne, ty det är dessvärre ofta så med äldre eleganta damer. Med jäktade steg är hon på väg mot något okänt mål. På huvudet bär hon en svart basker, som sitter sådär lite piffigt på sned som bara äldre damer lyckas med. Små slingor av hennes grå kalufs sticker fram på några väl valda ställen under baskern. Runt hennes hals har hon virat en mondän skotskrutig halsduk, som sticker upp ur kragen på hennes långa lodenrock. Rocken fladdrar lätt i vinden där hon knatar smått framåtlutad på sina blanka skor som gnistrar i solskenet. I sin högra hand håller hon ett fast grepp om handväskan och ut den syns en tulpan titta fram, ty det är trots allt internationella kvinnodagen idag och i Polen, som i flera andra Öst- och Centraleuropa länder, innebär det kvinnorna föräras blommor. På de flesta håll i världen innebär internationella kvinnodagen främst demonstrationer för kvinnors rättigheter, men de är inte lika vanliga i Öst och Centraleuropa (även om de arrangerades sådana idag på flera platser i exempelvis Polen).
Man kan nu med viss rätt fråga sig varifrån traditionen att ge blommor till kvinnor på internationella kvinnodagen kan komma, men dessvärre finns det inte riktigt något enkelt svar på den frågan. Under kommunismen var internationella kvinnodagen en politisk manifestation, där man skulle kunna säga att staten försökte hålla kvinnorna på mattan genom att exempelvis ge dem extra beröm på arbetsplatser genom att sätta upp affischer där kvinnornas prestationer synliggjordes. Om kvinnorna var lyckligt lottade kunde de få strumpbyxor och blommor. Men man kan ju dra slutsatsen att staten inte lyckades blidka kvinnorna, ty kommunismen föll likväl. Efter att muren fallit ville ingen riktigt upprätthålla gamla kommunistiska påbud och det där med strumpor eller affischer ströks. Men blommorna fick således vara kvar och på den vägen är det.
Själv har jag inte fått några blommor idag men det är ingenting jag sörjer. Jag behöver helt enkelt inte påminnas om att jag är kvinna och dessutom har jag inte särskilt mycket att klaga över. Däremot skulle jag vilja skänka en tankens blomma till alla de kvinnor som har en mycket svårare situation än jag. Som kvinnorna i exempelvis Iran som hålls fjättrade av en misogyn regim. Eller till alla ukrainska kvinnor som befinner sig i strid, arbetar vid fronten, eller till de ukrainska kvinnor som mot alla odds får vardagen att fungera. Eller till den kvinna som bara vill bli sedd, som den eleganta damen med tulpanen i handväskan.
Om jag kunde skulle jag sända en blomma till var och en av dem, som en systerlig hälsning så här på åttonde mars.
—
Rosorna på bilden är målad av den ukrainska konstnärinnan Olena Kultjytska (1877-1967) som dog på denna dag för 58 år sedan. Titeln är är “Rosor” (“Троянди”) och tillkom någon gång mellan 1903 och 1909.
