Dagens anteckning – 3 februari 2026
Category: by sophie engström
Tags: Dagens anteckning, Skarv
På ett isflak i Wisła står en skarv och bröstar upp sig. Med sin långa näbb lyft mot skyn, får den ett något högdraget utseende, som om den tittar på omgivningen lite överlägset, docerande. Dess stora fötter, som nästan liknar fiskarnas fener, sticker ut under kroppen. Plötsligt tar den en skutt från isflaket och dyker ner under ytan, där den uppehåller sig så pass länge att man nästan börjar räkna ut den och misströsta att den någonsin ska bli synlig igen. Men den tålmodige kan snart få se hur den tvärt dyker upp långt från platsen där den dök. En skarv kan dyrka till 20-30 meters djup, men i regel är den inte under vattenytan längre än en halv minut.
Intressant är att deras fjäderdräkt inte är vattenavstötande, vilket faktiskt också är en förklaring till varför de kan dyra så djupt. Man har tidigare antagit att skarvarnas förkärlek för att sitta med vingarna utbredda kommer sig av att de försöker torka sina vingar så att de kan flyga. Men denna teori ifrågasätts idag, då detta beteende även förekommer när de inte har dykt. En alternativ teori är därför att de försöker värma upp magen efter att de ätit kalla fiskar. Med två så vitt skilda hypoteser kan man lätt få för sig att vi faktiskt inte har en aning om varför skarvar gör som de gör. Nåväl, vad vi vet är i alla fall att de äter fisk, och då upp till 500 gram på en dag. De äter fisken med fördel hel, och spottar sedan helt sonika ut sådant som fiskben och fjäll.
Men det finns mer om skarven som länge inte var helt fastlagt, så som dess systematik. De har placerats både i gruppen storkfåglar och pelikaner, och man har tidigare menat att det finns skäl att tro att de är släkt med både pingvinerna och sulorna. Idag placeras de dock i gruppen sulfåglar.
En kategori som skarvar dock ingår i är den föga smickrande gruppen “de minst omtyckta bland fåglarna i Sverige”. Det här är förstås inte vetenskapligt belagt, utan bör betraktas som en anekdotisk iakttagelse. En vanlig synpunkt är nämligen att de med sin spillning skräpar ner och förfular tillvaron. En annan anmärkning brukar vara att de äter upp all fisk. Andra tycker att de väsnas för mycket när de häckar. Alla företeelserna gäller förvisso även för oss människor, men man vill kanske helst inte ha konkurrens och önskar vara herre på täppan med att producera utsläpp, skräna och äta upp fiskar. De ovannämnda skälen var kanske orsaken till att man tidigare jagade skarv hårt, vilket ledde till att skarven praktiskt taget var utrotad i Sverige i början av 1900-talet. Efter att den fridlystes har antalet ökat i Sverige under de senaste 40 åren.
I andra kulturer, så som i Japan och Kina, har man istället försökt dra nytta av att skarvarna är styva fiskare. De användes till exempel som hjälpredor vid fiske, men metoden förefaller hjärtlös, då man satte en snara kring skarvens hals så att den inte kunde svälja fisken den fångat. Det är dock lite oklart hur pass utbrett denna metod är idag.
Men i Wisła kan skarven simma lugnt och behöver varken frukta fiskare med snaror eller jägare. Den är här, precis som i Sverige, fredad om inga synnerliga skäl föreligger.
