Böckerna om Beethoven och Mahler står sida vid sida i min bokhylla. Ja, det finns egentligen inte någon rimlig förklaring till att de gör det, men jag kan bara inte förmå mig att skilja dem åt. Detta trots att jag vare sig förknippar dem med varandra musikaliskt eller ser likhet mellan deras personligheter. Men de intar likafullt samma plats i mitt inre. Jag återkommer till dem i tanken praktiskt taget dagligen. Det är följdaktligen lätt att förstå att kvällens konsert, där Krakóws filharmoniska orkester framförde Beethovens åttonde symfoni (op 93 från 1812) samt Mahlers Das lied von der Erde (från 1908) var något av en högtidsstund för mig.
Beethoven skrev sin åttonde symfoni under en tid då hans privatliv stormade. Dels hade hans hörsel försämrats så pass kraftigt att han inte längre kunde dölja sin dövhet för sin omgivning. Därtill hade han en del trassel med kärleken, både för egen del samt att hans bror hade inlett en kärleksrelation med en kvinna som Beethoven inte tålde. Så det är remarkabelt att åttan tillhör hans ljusaste symfonier. Vid uruppförandet var dock inte publiken särskilt förtjust och man menar än idag att hans åttonde symfoni är den mest missförstådda av Beethovens symfonier. På frågan varför Beethovens samtid inte gav sitt gillande till åttan, lär den store mästaren ha svarat att “det beror på att det är den bästa av mina symfonier”, och jag måste tillstå att jag instämmer.
Det är nästan hundra år mellan Beethovens åtta och Mahlers “Das lied von der Erde” och det framgår med all önskvärd tydlighet. Mahlers tonspråk är mycket mer komplext, med abrupta tempoväxlingar som Beethoven kanske inte skulle våga drömma om. Genom hela verket råder dessutom en förtätad, laddad och nästan förrädiskt fängslande stämning, som är så intensivt att det stundtals är svårt att andas. Verket utgår från valda delar ur Hans Bethge diktsamling “Die chinesische Flöte”, som i sig var en översättning, eller tolkning, av dikter av klassisk kinesiska poesi. Åren kring förra sekelskiftet var en tid då exotismen tog fart och det var vanligt förekommande att försöka tolka Östern genom en västerländsk prisma. Mahler har dock tillfogat sin egen berättelse om utanförskap, som jude i en antisemitisk samtid. När Mahler skrev Das lied von der Erde hade han precis avsatts som chef för operan i Wien efter en antisemitisk kampanj. Några veckor därpå hade hans äldsta dotter Maria dött av scharlakansfeber, och vid samma tidpunkt fick han reda på att han led av ett medfött hjärtfel. Dessa sorger hörs också i Das lied von der Erde. Det så olidligt smärtsamt men ändå gripande och hänförande vackert.
Kvällens framförande av Das lied von der Erde var i mitt tycke fulländat. Som expert kan man nog ha åsikter om en det ena eller det andra, men jag upplever alltid Mahlers, och även Beethovens, musik på ett känslomässigt plan, sålunda ägnar jag mig inte åt att påpeka eventuella tillkortakommanden som i sammanhanget är bagateller. Mezzosopranen Ester Pavlus vackra och inkännande tolkning var drabbande och bidrog till att skapa en känslofylld air, samt likaså var tenoren Michael Spadaccinis och dirigenten Sasha Goetzels bedrifter berömvärda.
Men den starkast strålande stjärnan på det mahleriskan himlavalvet under kvällens konsert var ändå orkestern.
