Witold Lutosławskis cellokonsert från 1970 inleds med ett modigt, ja, faktiskt nästan uppnosigt, cellosolo som utgår från tonen D, och som sedan leds in i ett slags samtal med sig själv. Men snart bryts den ensamma cellomonologen av orkesterns inträde. Fast det är inte en bruklig bombastisk entré, utan ett trumpetsolo som tycks avbryta cellons ensamma kontemplation. Sedan följer en kamp mellan orkestern och cellon, som understundom tycks leda mot att cellon ska slukas av orkestern. Men istället slutar konserten ungefär där den började, alltså med en modig cello, som trots kollektivets bullriga dominans, lyckas behålla sin egenart och självständighet. Konserten är, som nog framgår, långt från lätt att framföra men kvällens solist, koreanskan Tea-Yeon Kim, hade inga svårigheter att axla den egensinniga cellons karaktär, och hennes prestation var helt enkelt briljant, samt likaså alltid lika fenomenala Krakóws filharmoniska orkester.
På programmet ikväll stod också Anton Bruckners Mässa nr. 2 i e-moll för blandad kör samt blås- och träinstrument. Ett lyckat val av verk, eftersom Krakóws filharmoniska orkester har mycket skickliga musiker i dessa stämmor. Verket präglas av dess kyrkliga form med gregoriansk körsång, men även av vackra och lågmälda solon av blåset. Understundom förfaller blåset nästan ha förvandlats till en orgel, men de når inte helt fram, ty det är som om något fattas i instrumentationen. Om jag vore Bruckner hade jag lagt till exempelvis pickolaflöjt och tuba. Nåväl, nu är jag (tack och lov) inte Bruckner, och verket är spännande, eftersom det just ger tillfälle att lyssna närmare på blåset.
Först ut under konserten var dock Benjamin Brittens Sinfonia da requiem från 1940, som skrevs på uppdrag av den japanska regeringen för att högtidlighålla 2600-årsjubileet av Japans kejserliga hus. Men när verket var färdigställt uttryckte den japanska regeringen sitt missnöje med att Britten hade valt att utgå från den kristna liturgin. Detta var, menade de, en förolämpning mot Japan. Britten i sin tur ville inte kännas vid denna kritik och förnekade att han hade haft någon avsikt att förolämpa. Sålunda fick Britten aldrig sitt honora för stycket. Uruppförandet skedde istället i New York året därpå och det skulle dröja till 1956 innan det sattes upp i Japan.
På dirigentpulten ikväll stod utmärkte Alexander Humala, som är den förre konstnärliga ledaren för Krakóws filharmoniska orkester. Han är dessvärre är en mycket sällsynt gäst hos oss i Kraków, och på många sätt fattas han oss.
