Två gånger under den senaste veckan har jag mött på Medea, en personlighet i den grekiska mytologin som jag har en ganska luddig uppfattning om. Men det visar sig att hon är långt mycket mer intressant än vad jag hade kunnat ana.
I det klassiska dramat Euripides är hennes far Aietes och hon har begåvats med magiska krafter av något slag. Allt är frid och fröjd tills det att Jason dyker upp, vilket innebär en hel del komplikationer eftersom Medea faller pladask för Jason och fadern är kanske inte helt begeistrad. Men Medea är hängiven i sin kärlek till Jason, och för att göra en lång historia kort kan man säga att hon låter mörda sin bror för att förhindra att fadern att komma ikapp de två, alltså Medea och Jason, på deras flykt undan just fadern.
När Jason senare tröttnar på Medea, blir hon ursinnig och ilskan kokar över till en våldsam vedergällning för hans svek. Bland annat mördar hon deras gemensamma barn, för att tillintetgöra Jason eftermäle. Men hon nöjer sig inte med det, ty hennes vrede vet inga gränser och hon ger sig snart i kast med att försöka elda upp hela Aten.
Man skulle nu kunna tro att hon borde falla offer för sin egen grymhet, men trots att det är den grekiska mytologin vi talar om, som är en slags saga, så har ingen framgång med att bestraffa henne. Hon lyckas nämligen fly från straffet genom att rida iväg med ett gyllene ekipage som dras av eldsprutande drakar. Räddare är ingen mindre än hennes farfar, solguden Helios.
Under Opera RARA har jag alltså mött denna starka kvinna i två olika versioner. Den ena gången jag fick tillfälle att bekanta mig med henne var i kvällens uppsättning av Georg Friedrich Händels opera “Teseo” (HWV 9) som framfördes första gången 1713. I denna version är hon gift med kungen Egeo, men är förälskad i ynglingen Teseo. Han är däremot inte intresserad av Medea utan har kärat ner sig i prinsessan Agilea. Sin vana trogen blir Medea rasande och ska bränna ner Aten, men hon avslöjas och tvingas fly med sitt gyllene ekipage dragen av drakar. Operan är en oerhört vacker, med flera förtjusande arior, men dessvärre framförs den inte särskilt ofta.
Det andra mötet jag hade med Medea under Opera RARA var under en märklig dansföreställning, där man beklagligtvis använde sig av samtida populärmusik, eller vad det där oväset nu kan tänkas kallas, istället för barockmusik. Föreställningen fokuserade på fyra kvinnoportätt i olika operor och en av dem var alltså Medea. Även om jag inte alls tyckte om själva föreställningen, väckte delen om Medea ett intresse för hennes karaktär, kanske främst för att den föreställningen inte alls lyckades besvara den frågan. I dansföreställningen lyckades de inte heller synliggöra Medeas styrka och okuvliga envishet. Men det förmådde kvällens framförande däremot göra, och orsaken till det går att finna solisternas inlevelsefulla tolkningar och musikernas utomordentliga framförande.
