Under de första decennierna av 1800-talet var Ludwig van Beethoven septett (op 20) från 1799-1800 omåttligt populär. Ja, man skulle nästan kunna säga att den var något av den tidens slagdänga. Beethoven ska dock inte ha uppskattat att verket var så populärt och vid något tillfälle ska han även ha uttryckt en önskan om att partituret borde eldas upp. Men det hjälptes inte, ty i till exempel Paris förekom den frekvent på reportoaren och i övriga Europa skulle den i liknande omfattning framföras på olika estrader.
En av orsakerna till att den uppskattades var dess ovanliga instrumentation, med violin, viola, cello, kontrabas, klarinett, valthorn och fagott. Och runt om i Europa skulle dess popularitet leda till att andra tonsättare skrev verk med samma instrumentation. Namnkunniga tonsättare som exempelvis Johann Nepomuk Hummel (som också stundtals var Beethovens antagonist) skrev en septett (dock med en lite annorlunda instrumentation) som var nästan lika efterfrågad som Beethovens dito.
Bland andra tonsättare som gav sig i kast med att skriva verk med samma instrumentation återfinns svensken Franz Berwald (1796-1868). Han var dock inte alls lika uppskattad under sin livstid som exempelvis Hummel eller Beethoven, och hade nog fler motgångar än framgångar som tonsättare, men hans “Stor septett i B-dur” (från 1828) är ett utmärkt prov på hans fina tonspråk. Septetten äger både livlighet och elegans, likt många av Berwalds verk. Men detta var något som publiken i Sverige tyckte var alltför modernt.
Första gången som Berwald skrev en septett var faktiskt 1817 och vid framförandet fick den ett gott mottagande, men troligen var Berwald själv inte riktigt nöjd med dess resultat så den handskriften har gått förlorad. Det finns ändå skäl att tro att han kan lånade drag från den till den senare septetten. Men märkvärdigt nog blev det ett mycket kyligt mottagande av den nya septetten vid uruppförandet i Stockholm samma år som den tonsattes. Om det var beroende på det fiaskot som Berwald lämnade Sverige året därpå låter jag vara osagt, men det är inte omöjligt.
Berwald la, i och med flytten från Sverige, tonsättandet på hyllan under flera år. Och det gjorde han med den äran, kan man säga, ty han öppnade en ortopedisk klinik i Berlin där han, till skillnad mot sin tonsättarkonst, hade stor framgång. Men drömmen om att uppnå berömmelse genom sin musik levde ändå kvar i honom och på 1840-talet flyttade han till Wien för att ta nya tag som tonsättare. Under några år var han oerhört produktiv och skrev flera av sina mest kända symfonier, och snart nådde han framgång. Det var kanske därför som han återvände till Sverige, i hopp om revansch, men det skulle visa sig att Stockholm fortfarande inte var redo för Berwalds tonsättarkonst och han fick kastad in handduken igen. Denna gång tog han sin tillflykt till ett glasbruk i Ångermanland där han under några år lyckades skrapa ihop en liten förmögenhet, som gjorde att han kunde återvända ytterligare en gång till Stockholm. Skam den som ger sig! Denna gång bar hans ansträngningar lite mer frukt och han skulle till slut få en slags upprättelse i och med att han fick, dock efter en hel del kontroverser, tjänsten som professor i komposition vid Musikaliska Akademien. Där verkade han tyvärr bara ett år innan han insjuknade i lunginflammation och gick bort 71 år gammal.
—
Fotot visar två handskrifter av Beethovens septett, samt en utmärkt CD som innehåller både Hummels och Berwalds septett.
