Kung Bure har återvänt till staden, och sin vana trogen strösslar han små vita kristaller omkring sig, som välvilligt fångas upp av trädens grenar, buskagens burriga fysionomier och markens upphöjda tuvor. Våren har, för denna gång, färdats till varmare breddgrader. Lämnat staden åt sitt öde.
Genom Planty vandrar paren arm i arm, under paraplyer som pryds med snöns vita kostym. En skotsk terrier traskar lite villrådigt över den vitklädda gräsmattan. Med sina tassavtryck bildar han en slags hundens tankemönster, omöjlig att avkoda för ett mänskligt öga. Terriern nosar, prövande tycks det som, på de färska snöflingorna. På dess svarta nos och päls landar snöflingor, men lika fort som de landade smälter de bort av hans varma kropp.
Vid Wawel syns en spårvagn upptagen med sina vardagliga göromål, så som att kränga längs sitt invanda spår och beslutsamt skramla över korsningarnas växlar. En cyklist slirar fram över kullerstensgatorna, på jakt efter den vår som härbärgerade häromkring bara igår.
Wisłas svarta kropp skär som brukligt genom staden, ännu är hon inte klädd i is. Hos henne färdas snöflingorna något hastigare, som om de jäktade någonstans. Kanske till ett kärleksmöte någonstans vid flodens strand. Ett snöflingornas tillhåll som snart glöms av tö.
Detta är vad jag lyckas fånga, när jag hastar genom staden i mina lågskor, med snöflingorna fästa i min lugg. Ögonblicksbilder som frambringar den art av njutning som bara åsynen av en stad man älskar kan ge.
Men lite tveksam känner jag mig ändå till vinterns oväntade omfamning.
