Det lär vara som så att Metropolitan Opera i New York bara har satt upp en endaste polsk opera under alla sina år. Nu kan det låta ynkligt, men polackerna kan till exempel trösta sig med att det faktiskt inte varit en endaste svensk opera på Metropolitan. Å andra sidan har desto fler svenska operastjärnor framträtt på denna legendariska scen, såsom sopranen Christina Nilsson som sjöng rollen Marguerite i Charles Gounods opera Faust när Mets slog upp portarna för första gången 1883.
Men vilken polsk opera är det då som fått äran att framföras på Metropolitan? Nej, det är inte någon av polska operakungen Stanisław Moniuszkis alla verk, och inte heller Karol Szymanowskis Kung Roger, om du trodde det. Faktum är att det är Ignacy Jan Paderewskis opera Manru som är den enda polska opera som kan stoltsera med epitetet “framförd på Metropolitan”.
Premiären var den fjortonde februari 1902, men tonsättaren var inte närvarande eftersom han samma kväll hade en konsert i rollen som pianist på Carnegie Hall. På något sätt ska dock Paderewski ha tagit sig till Metropolitan, ty efter det att ridån gått ner, och applåderar och de stående ovationerna tagit vid, ska tonsättaren ha blivit inropad minst 15 gånger. Det blev alltså en succé. Trots detta skulle Manru bara ges nio gånger under den säsongen innan den lades ner, och det går inte riktigt att finna någon förklaring till detta. Kanske berodde det på att operan var kostsam att sätta upp eftersom den krävde en stor ensemble och också omfångsrik orkester.
Manru var faktiskt den enda opera som Paderewski skrev och var ett beställningsverk av operahuset i Dresden som hade premiär 1901. Operan skrevs därför initialt med ett tyskt libretto, med utgångspunkt från en roman av Józef Ignacy Kraszewski. Året därpå översattes operan till polska och hade premiär i Lviv på deras då nyligen invigda operahus. Librettot till Manru fick dock utså mycket kritik, då många menade att dialogerna kändes krystade. Annars torde ju den spännande handlingen ha lockat publik. Operan utspelar sig nämligen i Tatrabergen och handlar om den unga, vackra kvinnan Ulana som gifter sig med en romsk smed vid namn Manru. Byn förfasas över att hon har gift sig med romen Manru och hon förskjut av byn. Av kärlek till din fru har Manru övergett romerna och sitt kringflackande liv. Samtidigt är Urok, en trashank i byn, hemligt förälskad i Ulana och följer henne varthän hon går. Men Manru längtar alltjämt efter resorna och sina vänner och familj, så snart letar han upp dem, inleder en affär med en annan kvinna och lämnar sålunda Ulana. Hon blir i sin tur helt förkrossad och försöker leta rätt på Manru, men när hon finner honom inser hon att han har en relation med en annan kvinna, och Ulana kastar sig i en sjö och dränker sig. Urok blir rosenrasande, och söker upp Manru och kastar honom ner för en klippa. Ridån går ner!
Paderewski var under tiden för operans tillkomst inspirerad av Richard Wagner och den ska musikaliskt sett vara magnifik. I operan varvar han också polsk och romsk folkmusik med den senromatiska stilen. Fascinerande!
Men nu ska jag se och höra en helt annan föreställning i direktsändning från Metropolitans legendariska scen, nämligen Bellinis “Puritanerna” från 1835. Så under de närmare fyra timmarna kommer jag sålunda sitta nedsjunken i en av Kino Kijóws bekväma biograffåtöljer.
