Den del av livet som kom mellan mig och dagens anteckning igår var den som påminner oss om livets bräcklighet, hur varje del av vårt liv har fästs med en liten tunn tråd som hänger på en liten klen krok som lätt kan brista. Bland livets alla göromål är det tyvärr alldeles för lätt att glömma att det är bara mycket små omständigheter som skiljer leendet från olika katastrofer. Natten tillbringades sålunda i sällskap med sömnlöshetens väsen och formade avgrunder i min kudde. När dagen så inträdde hade mitt sinne bara sällskap av mörka skepnader från nattens grubblerier. Det skulle dröja ända till solnedgången innan jag lyckades skönja den milda decembersol som dagen hade tilldelats. Och när jag stod där vid Wisła, och följde solens väg mot södra halvklotet, tyckte jag mig plötsligt kunna urskilja den tunna tråd som håller våra liv på plats. Men det visade sig vara ett fågelsträck som löpte över himlen, närmare bestämt årets kull av skrattmåsar, som med sina smidiga vinslag drog ner nattens rullgardin över vår nejd.
