Det är, när jag på min väg hem från jobbet, når Planty som fantasin frigör sig ur sina gömmor i mitt medvetande. Bland träden, buskarna, gatlyktorna, de karaktäristiska parkbänkarna och det sammansatta nätet av gångstigar som fiktionen tar mig ut på en tur. Ungdomar med sina påsiga byxor och luvtröjor förvandlas i min fantasi till medeltida munkar på väg mot ett okänt mål. De guidade turistgrupperna antar formen av slingrande drakar som ålar sig mellan träden på jakt efter ett byte. De framrusande cykelbuden i sina olikfärgade munderingar blir till sändebud på språng med en budkavel till någon härskare. En dam med överdimensionerad pälskrage och liten vit hund, ter sig vara på väg till ett hemligt kärleksmöte någonstans i staden.
Det är alltså något med platsen som skapar dessa berättelser. Som om de lurade där inne bland skuggorna och bara väntade på oss som har öppna sinnen för andra, låt oss säga, narrativ än de nutiden mäktar med att skapa. Kanske beror det på platsens långa historia. Planty var ju i begynnelsen inte en park utan en skyddsvall, eller rättare sagt en stadsmur, mot yttre fiender. Under ett anfall av den mongoliska hären år 1241 blev Kraków nämligen varse vad det innebär att inte ha en stadsmur. Mongolerna gick hårt fram och pulveriserade faktiskt staden, så när den byggdes upp igen beslöt man att förse den med en mur samt med tillhörande vallgrav. Denna byggdes ut i omgångar och skulle skydda staden från flera anfall, men på 1600-talet började den vittra sönder och det gjorde till exempel att man 1655 inte kunde värja sig mot den svenska syndafloden, kallad potop. Svenskarnas anfall mot bland annat Kraków var så blodigt och bestialiskt att den även beskrivs och besjungs i Polens nationalsång.
När det Polsk-Litauiska samväldet hade fallit samman och Polen delades mellan de tre stormakterna Tsarryssland, habsburgska riket och Preussen, lämnades muren åt sitt öde och det var först under 1800-talet som man beslöt att anlägga en park längs med det som en gång varit en mur. Arbetet var omfattande och svårt eftersom området kring muren även hade tjänat som avstjälpningsplats för allsköns bråte i hundratals år. Vallgraven hade dessutom fungerat som tömningsplats för krakoviternas pottor. Det sistnämnda var kanske inte enbart av ondo, då pottornas innehåll kanske fungerade som fin näring åt alla de träd som planterades i Planty.
Och bland alla dessa träd gömmer sig också frön till mina olika fantasier, som möjligen också är formade av historiens rörelse.
—
Nedanstående foto från Planty fångades 1900-1901. Fotografen är dessvärre okänd.
