“Månen vandrar sin tysta ban,/snön lyser vit på fur och gran,/snön lyser vit på taken./Endast tomten är vaken” står det ju att läsa i Viktor Rydbergs kända juldikt från 1881, men inte är det riktigt, ty det är ju ställt bortom allt tvivel att vi andra stackare också måste vara vakna om vintern. Och det känns, så här i den mörkaste av årstider, att ljuset är väldigt långt borta. Det ligger väl och latar sig där borta någonstans på andra sidan av jordklotet. Och som synes hjälper inte ens månen till med att lysa upp vår mörka tillvaro, den mäktar knappt med att ta sig genom diset som lagt sig till rätta över himlen. Eftersom ljuset inte går att finna häromkring, är man nödgad att vända sig till ljus i andra sammanhang, så som den som går att finna i musiken.
I Franz Schuberts sång “Licht und Liebe” (“Ljus och kärlek”), D. 352 från 1816 får vi ljus genom kärleken. Sången är en duett mellan tenor och sopran och är utformad som ett brev mellan två kärlekstörstande. Sången inleds med tenoren som förkunnar att kärleken är ett ljus, och fortsätter sedan med att hävda att precis som jorden längtar efter solen, så söker sig hjärtat till kärleken eftersom kärleken är ljuset. Tenoren får i nästa vers svar från sopransstämman som berättar att hon ser hur stjärnorna tindrar på himlen och hur de hotfulla och mörka dimmorna flyr från jorden, men i nästa ögonblick förbyts hennes sinnelag och hon kastar hon sig i rakt in i sorgen, eftersom hon är ensam, utan kärleken, som har lämnat henne. I den sista versen sjunger de båda tillsammans samma vers som tenoren sjöng i första versen.
“Und zu jenen hellen Sternen
In den weiten blauen Fernen,
Strebt das Herz nach Liebeswonne:
Liebe ist ein süßes Licht.”
(På svenska ungefär: “Och till de ljusa stjärnorna
I den blå fjärran,
längtar hjärtat efter kärleken:
Kärleken är ett ljuvt ljus.”)
Dikten som Schubert använde till sången författades av poeten Matthäus von Collin, som föddes 1779 i Wien i en adelsfamilj som faktiskt närde två författare i familjen, då Matthäus bror också var författare. Matthäus von Collin beskrivs som något av en intellektuell dignitär, med ett vitalt intellekt som gav honom två professurer, en i juridik vid Jagellonska universitetet samt en i filosofins historia på universitetet i Wien. Han var dessutom privatlärare till Napoleons son.
Franz Schubert och Matthäus von Collin träffades flera gånger, då Schubert var inbjuden till de salonger som hölls i von Collins hem. von Collin var främst aktad för sitt belevade sätt och kultiverade konversationsförmåga, medan hans författarskap inte riktigt vann gehör hos alla. Men Schubert blev alltså förtjust i von Collins dikter och tonsatte fem av hans dikter och där ibland finns “Licht und Liebe”. När von Collin oväntat dog 45 år gammal drabbades Schuberts krets av chock, föga visste de då att Schubert skulle gå bort fyra år senare, blott 32 år gammal.
Det var kanske inte särdeles ljusa tankar, men Schubert lyckades under sin korta livstid skänka oss så mycket ljus att han förtjänar varje tillfälle för hågkomst.
Några källor