På dagens datum för 118 år sedan somnade dramatikern, poeten och konstnären Stanisław Wyspiański in efter en flera år lång kamp mot syfilis. Trots att han bara blev 38 år lyckades han under sin livstid reformera den polska teaterscenen. Och det gjorde han med sitt mest kända verk, “Bröllopet” (“Wesele” på polska). Pjäsen slog ner som en bomb 1901 när den hade premiär i Kraków.
På ett ytligt plan kretsar handlingen kring ett bröllop med efterföljande fest som Wyspiański hade bevistat, nämligen bröllopet mellan vännen Lucjan Rydel och en dotter till en enkel bonde. Rydel var vid tiden en buren skald och dramatiker som, likt Wyspiański, tillhörde den intellektuella eliten. Det var därför något av en skandal när han gifte sig med en enkel flicka av folket. Men på ett djupare plan behandlar pjäsen Polens delning och den polska intellektuella elitens och böndernas oförmåga att enas kring en gemensam kamp för självständighet.
Pjäsens första akt inleds i Maria bebådelsekyrkan i Kraków där bröllopet äger rum. Efter ceremonin beger sig sällskapet till Bronowice för att fira föreningen av de båda älskande. Men under festen uppstår flera dråpliga missförstånd och konflikter som bottnar i att avståndet mellan samhällsklasserna är för stort. Under den andra akten förflyttas vi under natten bortom verkligheten och in i mytologiernas och dess väsens tillvaro. De flesta av bröllopsgästerna sover sött, men några av dem kan se och kommunicera med de väsen som kommer till festen nattetid. Bland annat möter vi Stańczyk som var en hovnarr i Sigismund den äldres hov på 1500-talet. Hans karaktär i pjäsen symboliserar omsorgen om den polska nationen, men också kritiken av journalistkåren och i slutändan förlorar han dessutom tilltron till allt, människorna, gud och till och med framtiden.
En annan viktig gestalt i andra akten är Wernyhora, en spelmanskaraktär kallad lirnyk med anor från den ukrainska stäppen. Enligt sägnen ska han på 1760-talet ha förutspått delningen av det Polsk-Litauiska samväldet, som skedde ett decennium senare, men det mesta tyder på att han i själva verket aldrig har existerat utan är en efterkonstruktion. I Wyspiańskis pjäs symboliserar Wernyhora försoningen mellan den intellektuella eliten och folket och han är ett förebud för självständighet och handlingskraft. Med ett gyllene horn manar han bröllopsfestens värd att samla folket vid kyrkans port och sedan ta strid för självständighet. Men värden lyckas slarva bort det gyllene hornet när han letar efter sin hatt.
Det återfinns fler gestalter och väsen ur den polska mytologin i andra akten, men eftersom jag känner att jag är ute på djupt vatten måste jag tyvärr lämna dessa därhän.
Pjäsen avslutas med att de två akternas världar möts och förenas, och där de mytologiska och historiska gestalerna slutligen tvingar bröllopsfestens gäster att ta ansvar för och bemöta de svek som skett mot nationen Polen genom historien.
Och som om det vore en tanke stod jag idag och tittade mot Maria bebådelsekyrkan, där pjäsen inleds, och filosoferade över Polens rika historia, som för mig understundom förefaller aningen rörig, men ändock oerhört fängslande.
