När jag i morse gick bland de vackra sekelskifteshusen i stadsdelen Oliwa, som ligger mellan Gdansk och Sopot, var mina tankar långt borta, ja, de hade faktiskt tagit sig hela vägen till Ukraina. Ty på dagens datum, den 21 november, infaller nämligen åminnelsen av värdighetsrevolutionen, alltså årsdagen av Euromajdan som tilldrog sig på vintern för 12 år sedan. Mina tankar hade ögonblicket tidigare förts flera mil sydöst ut efter att jag hade hört en kvinna tala ukrainska till sitt barn. Ett slags krigets konsekvens. Faktum är att jag tycker mig höra ukrainska oftare i Gdańsk än i Kraków. Men det kan ju vara en illusion, emedan man tenderar att lystra mer intensivt när man anländer till en ny plats.
Nu kan det förvisso också tyckas märkligt att mina tankar har fört mig till Ukraina när jag har befunnit mig på en konferens med så mycket intressant att insupa (bland mina favoriter återfanns under dagen queera perspektiv i Mumindalen samt finska rebelltanten Mummo), men under de senaste veckorna har Ukraina upplevt så mycket smärta att det nästan är outhärdligt. Det är som om någon ville sätta knivet i ett redan blödande sår och vrida om. Och vilka dessa “någon” är vet vi ju redan.
Under dagen har jag därför flera gånger kommit på mig själv med att tänka på den där sena natten den 21 november för tolv år, när jag stod vid Taras Sjevtjenko-monumentet i Lviv och skanderade “Ukraina är Europa” (“Україна зе Європа”). Och hur lite jag då förstod. Om någon hade sagt till mig då, att Ukraina skulle sargas och torteras av Ryssland, hade jag nog skakat lite misstroget på huvudet. Det skulle först vara flera månader senare, i mars 2014, som jag förstod att Ryssland är redo att krossa Ukraina bara för att man i ukrainarna har haft modet att resa sig mot förtryck. Och ibland tror jag dessvärre att våra ledare inte ännu har kommit till den insikten.
