Vissa dagar är som en liten droppe som samlas i mynningen till en kran. Lite darrigt och tveksamt samlar sig den ihop sig till en avfärd ner mot vaskens botten, och när den känner sig redo ger den sig ut på sin vertikala färd nedåt mot det oundvikliga slutet där den slukas in i anonymiteten i vaskens botten, tillsammans med de droppar som tidigare utfört samma kretsrörelse. Idag har det varit en sådan dag.
Det låter kanske inte som en särskilt angelägen dag, men jag har lärt mig att älska just dessa anonyma dagar, som oftast inte bär något särskilt i sitt sköte. Jag ser ingenting ont i dem. De är snarare en hjälp till de dagar som etsas in i minnet under lång tid. Och faktum är att inte alla ihågkomna dagar är särskilt minnesvärda. Man vill helst glömma dem eftersom de ibland har ondskefulla intensioner. Därav ser jag ofta dessa ihågkomna dagar an med fasa. Därtill verkar deras huvudsakliga levnadsmål vara att sudda ut dagar som företar sig en förutsägbar gång.
Men de flesta dagar som försöker anta en oförglömlig skepnad lyckas ändå inte med sitt uppsåt. De faller ohjälpligt ner mot vaskens botten och sugs upp av alla de dagar som inte åbäkar sig. Jag tror det är en slags dagarnas Jante. Fast det vet jag egentligen ingenting om, ty dagarna är ju tidens slavar och tiden och jag har aldrig dragit jämt och inte heller lyckats förstå varandra.
Fast så är det kanske för alla.
