Över Kościuszki-kullen letar sig dagens sista solstrålar ner mot fältet Błonie, och formar långa och rangliga skuggor av människornas fysionomier som rör sig över fältet. Kropparnas armar och ben skapar pendelrörelser som klipper av solstrålarnas färd över gräset, där några kvardröjande maskrosorsbollar står stolt och stadigt i marken. De sträcker sina vita klotformade flygfrukter mot himlen och fångar några av strålarnas dans över gräset. Ännu finns det alltså tid kvar att slå rot.
Över fältet rusar plötsligt en vit och rund siluett fram mellan grästuvona, som om den ville ackompanjera maskrosornas runda uppenbarelser. Men det visar sig vara en bollformad vit hund som tydligen har bråda tider och måste jäkta efter en flyende boll, som studsar oberäkneligt över gräset och maskrosona. Ett triumferande gläfs bekräftar att bollen infångats.
I Błonies mitt syns ett par sitta bland maskrosonas bollar i det blekgröna gräset. Som om paret ville mena att det ännu vore sommar. Deras ansikten är vända mot varandra, så där som nyförälskade ofta kommunicerar. Eller så är de bara inbegripna i ett engagerande meningsutbyte. Kanske om maskrosorsbollar. Solens strålar letar sig fram över gräset och förirrar sig in i kvinnans långa röda hår, där de skapar ett rött och glödande klot, som månne ännu en kommentar till maskrosornas vita bollar. Men innan man vet ordet av har strålarna släppt taget om håret och Błonie och strävat vidare upp längs med trädens stammar, försiktigt berört de erbarmligt novembernakna grenarna och innan strålarna så slutligen flyr in under horisontens täcke, i jakt på nästa dag eller kanske bara en god natts sömn.
Och som i ett trollslag visar det sig plötsligt att kvinnans hår inte alls är rött, utan snarare brunt. Och inte glöder det heller. Skymningen avslöjar också att den vita hunden inte alls är klotformad, utan snarare avlång. Den ser faktiskt lite ut som en sådan där vit korv, wiesswurst som tyskarna kallar den. Fast maskrosornas runda bollar lyser ännu. Om det nu är någon tröst.
