På tåget mellan Kraków och Katowice var det nästan tomt i förmiddags. Brevid mig satt en äldre herre, ja, en riktig herre var det, med grå mustasch, iklädd manchesterbyxor och vindtät jacka. I handen höll han en mapp av genomskinlig plast, och i dess hölje låg två små handskrivna lappar. Kanske hade han lämnat in en ansökan av något slag någonstans. Mappen föreföll nästan provocerande tom och något fick mig att tro att den inte hade varit det när han åkte åt andra hållet, alltså in till Kraków. Nå, när vårt tåg glidit förbi de sista spåren av Kraków slöt han sina ögon med en uppenbar avsikt att träda in en välbehövlig tupplur. Han hade säkert varit uppe sedan arla morgonstund, tänkte jag, för han såg ut som typen som går upp med tuppen. Men hans tuppluren varade inte länge, ty den avbröts redan i Trzebinia, där han med bestämda kliv steg av tåget och vaggade fram över perrongen bort från stationen.
I hans ställe dök en familj upp. Mor och far var i över medelåldern och barnen redan övermogna. Pappa hade långt skägg och en hårdrockströja. Familjen pratade en stund innan de sögs in i sina mobiler. Fast inte mor. Hon tittar ut genom tågfönstret. Följer landskapet och husen med blicken. Precis när de tystnade gled tåget så in i Schlesien, och himlen fick en annan ton något som sker varje gång jag åker denna resa. Men om förändringen i ljuset beror på jordmånen eller de omkringliggande slätterna vågar jag inte säga, men ljuset är likafullt ett annat i Schlesien. Nu är det möjligen också så att skillnaden i ljuset bara existerar i mitt inre. Katowice har nämligen blivit något av ett smultronställe för mig. Jag återvände ständigt dit, som om det vore något jag måste hämta, oklart vad. Kanske har det att göra med att jag förknippar Katowice med konstmusik, som är ett annat av mina smultronställen. Men dagens besök i Katowice var inte med anledning av musik, utan bara en avstickare i, eller möjligen från, vardagen.
När tåget så stannar på stationen sprids alla tågresenärer över staden som pollen om våren och sommaren. Var och en tycks ha sina egna platser att gro på. Och jag kan snart konstatera att allt är som sig bör i Katowice. Spårvagnarna skramlar fortfarande fram på tredje maj-gatan, och människorna är lika uppfylla av sina göromål som de är här i Kraków. Ingenting nytt under solen, som dagen till ära skiner genom ett tunt lager av moln. Jag trampar runt en stund i mitt smultronställe, tittar storögt på husen som egentligen inte är så märkvärdiga men speciella för mig för de finns i Katowice. Dagens enda egentliga nyhet var en träkyrka från 1400-talet, och att jag helt oväntat snubblade över några CD, bland annat med en inspelning av Franz Schuberts oktett samt Johann Nepomuk Hummels fagottkonsert. Något som jag kan tänkas återkomma till vid annat tillfälle.
Ser man på, även denna gång gav Katowice konstmusik.
