Gatlyktorna tecknar darriga steck över Wisłas yta. På avstånd hörs stadens muller, men på denna sida av Wisła, med utsikt mot Wawel, råder det ett särdeles lugn som egentligen förefaller ganska främmande i staden med sin aldrig sinande flod av aktivitet.
Genom tystnaden bryter en siren av okänt slag, det kan vara en ambulans eller polis på väg mot någon incident som inträffat, och sin vana trogen har förarna valt den högsta tillåtna ljudstyrkan på sirenerna. Mycket snart härskar signalen över praktiskt taget allt i den gemensamma ljudbilden. Som om sirenen tyckte att den ägde staden. Det finns säkert någon utredning som lyckats befästa att det krävs dessa starka signaler på polska utryckningsfordon, men mina öron kommer aldrig riktigt bifall deras ständiga gapande och väsnande. Jag håller för öronen när de passerar, ja, som en riktig lantlolla.
Man kan ju därför, med viss rätt, undra vilka lovord som den italienska futuristiska målaren och tonsättaren Luigi Russolo (1885-1947) hade yttrat om de polska utryckningsfordonens sirener, om han hade fått höra dem. Något säger mig att han skulle ha gnuggat händerna i ren förtjusning. Under 1900-talets början skulle han skapa världens första oljudsmaskin. Maskinerna var konstruerade som en låda med en väldig tratt och när han, eller hans samarbetspartner Ugo Piatti, vevade på veven som satt på lådans baksida alstrades ett herrans oväsen. Ljudet, eller kanske snarare oljudet, som kom ut skulle enligt Russolo återspegla stadens alla ljud. Han komponerade dessvärre flera verk till sina oljudsmaskiner, bland dessa verk finns ett tonsättning (?) med titeln “Mötet mellan flygplanet och bilen” (“Convegno d’aeroplani e d’automobili”). Sålunda skulle man kunna kalla Russolo för den första noisetonsättaren.
Jag måste tillstå att jag inte känner någon som helst vilja att ens försöka föreställa sig hur det stycket kan ha varit skaffat. Och faktum är att jag dessutom slipper att höra hur hans oljudsmaskiner lät överhuvudtaget, ty alla hans skapelser förstördes under andra världskriget. En bidragande orsak till det kan ha varit att han, precis som många andra italienska futurister, stödde Mussolini och därmed var fascist.
Nä, låt oss nu dränka minnet av Russolos oljudsmaskiner och istället lystra till hur klockan i Wawels katerdral slår sina mjuka slag, och hur den lite vemodigt, tycks det som, förkunnar att en ny timme har fötts.
