I Planty syns löven singla ner mot marken som om de vore stora gula snöflingor. Deras färd genom luften liknar nästan en dans. Särskilt lönnens löv lyckas med vackra cirkulära rörelser. Deras dans genom luften, där stjälken agerar en naturens helikopterblad, får löven att snurra likt i en karusell, vilket lätt kan förorsaka yrsel hos den som försöker följa dem med blicken. Men gingkons löv faller helst bara platt till marken. Kanske passar inte dess form för eleganta flygturer, eller så är stjälken alltför vankelmodig och hinner inte bestämma sig för hur den ska snurra innan lövet kastat sig ut i atmosfären för att förenas med marken.
Snart kommer lärkträden ensamma stå kvar och lysa upp tillvaron med sina gula barr. De släpper nämligen sina barr först på senhösten, sålunda har vi ännu några veckor kvar att få njuta av deras ockragula barr. Trots att lärkträd heter som de gör har de ingenting med fåglarna lärkor att göra. Lärkträdens namn kommer antagligen från latinets larix, men ingen verkar veta varifrån det härrör, fast de flesta är överens om att det var romarna som först myntade det. Vissa uppgifter menar att romarna lånade ordet från en dialekt i Alperna där ordet rätt och slätt ska ha betytt “träd”, men andra menar att romarna tog namnet från det romerska fortet Larignum som lär ha legat i just Alperna. Det är mycket möjligt att detta är en korrekt förmodan eftersom lärkträden ursprungligen ska ha emanerat från just denna bergskedja, och bara motvilligt ha lämnat dessa områden. Lärkträden är nämligen funtade som så att de inte tycker om när det är varm, och därför begav de sig inte för egen maskin till varmare områden. Det första lärkträdet i Sverige planerades först på 1700-talet och avkommor från dessa har därefter sökt sig in i naturen. Men det är inte tal om att den skulle vara någon invasiv art, ty den tycks inte försöka konkurrera ut andra arter.
Häromkring finns det planterade lärkträd i praktiskt taget varje kvarter och här och var syns de även i förvildad form. Att de är så talrika har även lett till att jag har börjat uppskatta deras ofta lite oformligt spretiga fysionomier. Ibland får jag för mig att deras oformlighet kommer sig av att de vore tveksamma till växtplatsens beskaffenhet. Kanske frågar de sig vad de egentligen gör här. Ja, det är så man kan tro att de vilket ögonblick som helst ska ta ett jättekliv med sina långa stamben tillbaka upp till bergen.
Källor: